Symboliskt julpyntande?
Egentligen vill jag inte smacka på med tomtar och troll redan, men eftersom tiden är extremt begränsad för alla i juletid - och i synnerhet för studerande hästtjej med yogapilatesstyrkecoreafropumppass - och extremt lång "to do -list" inför julen, så kom det tunga artilleriet fram i helgen.
Än så länge har jag väl inte så mycket att komma med, då mina jular hittils har firats på annan plats än de lägenheter jag bott i, men en del har jag ändå lyckats skrapa ihop.
Jag plockade fram den obligatoriska ljusstaken och adventsstjärnorna och allt var i sin ordning. Lite gormande med stärnorna iofs - men det är ju inget ovanligt när det kommer till mig.
Däremot fick jag mig en liten tankeställare när min lilla minikrubba ställdes fram. Alla figurer sitter nämligen fastlimmade i den, så den borde ju vara intakt. Men inte då. Anledningen till att vi firar jul var borta.
Jesusbarnet var försvunnet!
Och det är väl typiskt. Själva essensen i julen har på något vis gått förlorad. Glömd är gemenskapen, glädjen och stillheten kring jul - istället utbytt mot den hysteriska handeln, stressen och alla måsten.
Så mina prioriteringar har ändrats nu, jag ska ge mig ut på jakt efter julen - i detta fall den symbol som tidigare satt fastlimmad men nu försvunnit in i den djupaste vrån av dem alla, min klädkammare.
Håll ut jesusbarnet, jag kommer!
Håkan hellström
Vaggvisa för flyktbenägna
Mardröm och verklighet
Men det hjälper inte. För tankarna bara fortplantar sig och sprider sig i hela sovrummet. Dagarna flyter förbi som i en dimma - och har jag tur fastnar en bråkdel av alla föreläsningar i minnet. Lyckas jag somna blir det i korta intervaller. Bra när det gäller att öva sin syreupptagning - men jag tror inte att det är särskilt effektivt att sova på samma sätt.
Och nu har de kommit tillbaka, drömmarna. Min hjärna spelar mig spratt, och övertygar mig om att det händer igen, hela tiden. Mörka, kalla, hotfulla högspänningsledningar och bar människohud. Söndertrasade kläder och brinnande skor. Skarpa gnistor, klara färger - men ändå svart. Och ljudet. När jag hör ett sådant ljud förstår jag att ingen människa kan överleva något sådant. Jag trodde inte man kunde känna en sådan stank i drömmar.
Jag var inte där. Men nu är jag det. hela tiden. om och om igen. Bilderna är så verkliga, känslan är så stark.
Och varje gång jag vaknar upp, kallsvettig och uppriven vet jag att det fortfarande är sant. Det känns lika verkligt men samtidigt lika ofattbart som i slutet på augusti.
Erik är inte här
Håkan hellström
Brännö serenad
3 månader
Dagarna rinner iväg, men faktum kvarstår
världen är fortfarande en själ fattigare
Modernt tidsfördriv?
(från Julia - här kommer min variant)
1. Ta fram din mobil.
2. Bläddra igenom din inkorg.
3. Stanna när du räknat till tio och skriv första meningen i sms:et.
4. Fortsätt framåt och gör likadant på varje fråga.
1. Vad skulle du säga om din pojkvän/flickvän var otrogen mot dig?
Ja, det är bäst att rida korta svängar
2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Vad du är snäll hjärtat!
3. Vad är de första du säger när en kompis blir påkörd av en buss?
ScoutErik är alltid redo!
4. Vilket sms blev du mest berörd av?
Hoppas du inte sover, vill inte väcka dig
5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Har fått tillbaka min lägenhet, så det och jobbet tar mycket tid - men roligt är det!
6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
Syns vi på Station ikväll? ;P
7. Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?
Du kämpar för den goda sakens skull hör jag
8. Vad vill du höra mest av allt?
Lite lugnare nu?
9. Vad skulle du säga om du fick MVG i allt?
Sometimes things do not work out the way we want them to, that is how life is sometimes
10. Din romantiska replik?
Jag ska kolla om den beryktade citronyogurten
11. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
Hörde inget från din syster igår, men jag kommer hem typ 18.40 idag så det blir nog lite sent.
Män som förstör kvinnor
Jag kommer då osökt att tänka på vanligaste dödsorsaken i God Bless America - skjuten med någon form av vapen. Här drar de flesta raka paralleller mellan otroligt liberala vapenlagar - men också den snedvridna frihetssynen som finns på andra sidan Atlanten där friheten att få bära vapen och försvara sig själv skattas högre än den riktiga friheten, rättigheten att leva.
Men tillbaka till våldet då. Vad beror detta på?
Det sägs också att detta våld har ökat. Det synliga, det anmälda våldet alltså. 2007 anmäldes över 26 000 våldsbrott mot kvinnor. Det är kring 70 brott varje dygn, 3 stycken varje timma, dygnet runt, året om. Men egentligen är det otroligt mycket mer - det sägs att dessa siffror motsvarar ungefär 20% av verkligheten och hur stor siffran blir då är fruktansvärd och svindlande.
För det är inte bara en siffra, statistik på ett papper i en rapport. Det är levande kvinnor, människor av kött och blod med hjärta och själ. Det är alla runt omkring, oroliga föräldrar, förstörda barn och bekymrade vänner.
Men varför går hon inte då?
svaret på den frågan kan vara komplicerat och väldigt långt att förklara.
Den frågan som jag verkligen vill ha svar på är
Varför går inte han?
När han märker vad som händer - när han förstår sitt problem, när han inte längre kan hantera sin ilska, sina känslor och sina svårigheter.
När tusentals kvinnor inte vågar gå ut på kvällen utan att hålla nyckeln i krampaktigt grepp. Fingrarna vitnade kring telefonen redo att försvara sig så fort någon närmar sig.
När andra killar eller män måste ursäkta sig och aldrig kan kontakta en främmande tjej eller kvinna av rädsla för att bli stämplad våldtäktsman.
När en mamma förmår sin dotter att byta till en längre kjol innan hon ska gå ut, eller när tjejkompisarna har telefonkedjor för att veta att alla kommit hem med livet i behåll.
Varför går inte H A N ???
Perspektiv
Då känns det bra att omge sig med varelser som inte funderar så mkt. Som tar dagen som den kommer och alltid bemöter mig likadant, vare sig jag har borstat håret, är på dåligt humör eller har värsta stassen på mig.
Det verkar ha sina fördelar att ha valnötsstor hjärna ibland - att kunna följa sina instinkter, leva ett ögonblick i sänder och förstå att man kan vara rätt nöjd om man får mat i magen och har tak över huvudet.
Så...här är min inspiration, här är mitt favoritperspektiv på livet
kunde inte låta bli... lite nyfiken!
Så då vet ni var ni har mig i helgen - i oborstat hår, för stora gummistövlar och världens bästa humör!
Långsamt farväl
Det sägs att snabba, plötsliga dödsfall är de värsta. När döden kommer oväntat och inga farväl eller avsked hinns med. När saker förblir outtalade och i värsta fall kommer aldrig den där ursäkten eller det vänliga ordet fram till personen. Så många saker man ångrar och tiden upplevs vara sand strilandes mellan fingarna.
Men det andra scenariot då? Jag har bit för bit, steg för steg tagit farväl av min mormor i flera år nu. Jag har sett hur min mammas mamma tappat förmågor, egenskaper och minnen. Varje besök, varje dag var en upptäckt i hur obarmhärtig och grym en sjukdom kan vara. Hur minnen bara bleknar bort, hur ett helt liv suddas ut.
så...just idag kan jag nog inte säga att jag sörjer
det har jag gjort i flera år redan
jag saknar idag
det som knappt hanns med fastän den största potentialen fanns där
jag lider brist på minnen från den tiden
men översvämmas ändå av detaljerade samtal och precis hur du vred på huvudet
när din blick fångade min
jag minns det som igår
det var kallt den vintern
och jag köpte alldeles för många skor
plågade mig själv i på tok för liten storlek på jeansen
för att du kunde vara i närheten
jag vet att jag aldrig varit så arg någongång
men heller aldrig så glad, så fylld av liv
mina kinder glödde och musiken spred sig genom hela min varelse
de sa att det strålade om mig
klyschigt, jag vet
...men du fyllde mitt liv med ditt
jag la mitt hjärta i din hand
fastän det var dömt att misslyckas
aldrig trodde jag att du så krampaktigt skulle hålla det fast
bilderna av dig finns överallt, men ändå ingenstans
torget, husfasaderna och teglet har kvar dem
varje byggnad och gatsten som tidigare skrek ditt namn när jag passerade
har dämpat sin plågade stämma
nu är det mer en viskning i vinden
(som bara ljuder vid vissa väder
om jag lyssnar riktigt noga)
tiden läker alla sår heter det
och färgen bleknar efter ett tag
men du är oförstörd för mig
and I miss you
like the deserts miss the rain...
De dödar barn
"De dödar barn" ropar hon. Hennes röst har en glöd, en ilska och en frustration som inte går att ta miste på. Människorna på gatan går förbi och försöker låtsas som om hon inte finns, eller att de själva befinner sig någon annanstans. En del ser åt ett annat håll, plockar upp telefonen och ringer ett samtal, går över till andra sidan gatan eller ökar på sina steg. Hon höjer volymen, upprepar sitt budskap, de dödar barn. Och alla vet vi att det är sant.
För vi läser tidningen till havregrynsgröten och vi rasar ihop i soffan framför nyheterna. Vi dricker kaffe och poppar popcorn, vi pluggar på universitetet och kämpar oss upp ur sängen på morgonen. Vi äter tacos till dokumentärer och känner empati för dem som har det svårt. Vi ser på film och vi går på stan och vi vet att någonstans, överallt, finns människor som dödar barn.
Vi tänder eldar och värmeljus, förhoppningsvis även en fackla i en manifestation. Vi håller tal och vågar påstå att vi kan göra skillnad, att "Yes We Can!" Vi skriver böcker, ber och kastar sten. Vi visar vår vämjelse och medkänsla. För vi vet att någonstans finns det människor som dödar barn.
Vi sätter vår tilltro och vårt hopp till de varma, underbara personer som vigt sitt liv och sin tid till förändring. Vi skänker pengar och kläder till vaccination och värme, vi sjunger sånger och berättar sagor om kärleken, om tryggheten, om sanningen och rättvisan. Vi stryker en hand över håret och tittar förbi grannen med en bit sockerkaka och lite sällskap. Vi ringer våra vänner och håller upp dörren för främlingar. Vi säger att allt kommer att ordna sig.
Vi gör det för att vi måste, för att det är det enda rätta och riktiga. Vi engagerar oss för att det är den enda vägen, vi måste våga tro på vårt väsens godhet. Att våga protestera och säga ifrån, att bjuda in den där främlingen och göra honom till en vän. Att slå hål på fördomar och rädslor - att se sig själv i alla runt omkring. Att inse att likheterna är så många fler än skillnaderna, att våga vara förälskad i världen - och ändå minnas att någonstans klev ett litet barn på en mina eller kom i vägen för kulans framfart.
Det kan verka som ingenting, men om fokuseringen istället riktas till det som verkligen händer runt omkring oss istället för allt som borde göras, så blir ännu mer saker verklighet. Försöka att kritisera mindre och förstå mer, fundera på vad vi vill bidra med och vilka förändringar vi kan göra. För precis som Fransiscus sa; "En enda solstråle är nog för att driva bort många skuggor".
Jorden är full av hjältar, av kärlekskämpar. Alla måste inte höras och synas vid barrikaderna. Men vi måste våga försöka i alla fall.
Vi måste våga t r o.
Bamse har rätt!
Einhorn tar genast ur en uppfattningen om att en snäll människa är menlös och dum, utan menar att en snäll människa är minst av allt dum - tvärtom! En snäll människa anser han vara mycket klok eftersom denna människa förstått att det vi gör för andra gör vi också för oss själva.
Det är en väldigt lättläst bok, både med avsikt att få läsaren att se objektivt på världen och omgivningen, men även med igenkännliga vardagssituationer och vanliga tankemönster. Jag måste säga att han genom boken sprider riktiga aha-upplevelser och glädjen känns igenom texten - att han funnit sitt sätt att leva och så gärna vill förmedla den känslan som kan uppstå när man väljer att betrakta sin omvärld på ett nytt, ödmjukt och accepterande sätt.
Boken har för mig varit mer lärorik och uppmuntrande än alla etikböcker jag någonsin plöjt mig igenom på skolan, och jag är helt övertygad om att den fiktiva motsvarigheten till Einhorn - Bamse - inte alls var fel ute när han försökte bota Vargen med sin snällhet.
För...snällhet smittar!
Läs den...snälla! =)
Tillbaka till rötterna
Om blondiner är dumma, eller helt enkelt har roligare.
Enligt vissa personer så hör sådant ihop, även om jag inte hänger med i hela resonemanget. Att man på något sätt skulle ha roligare om man inte förstår vidden av allting - det man inte vet om lider man inte av. Jag tror ofta på motsatsen, även om det kanske inte gäller all humor eller alla situationer.
Men tänk såhär...när man vet så mycket att man förstår att man inte begriper någonting, när man kommit en bit på vägen och insett hur mycket som finns kvar att lära, se och uppleva. När man har insikt i sin egen situation och märker att små fjuttproblem kanske mer är av karaktären fjäder istället för höna, då tror jag att man hellre kan glädja sig åt små saker, eller sådant som kanske inte av alla uppfattas som glädjande eller berikande - men som just j a g har behållning av.
Lite lång utläggning och extremt sidospår av hårfärgning kanske, men vad vet jag
- jag är ju trots allt blondin igen
Den förlorade dottern
Det är klart att det alltid finns lite blandade känslor när jag kommer tillbaka. På ett sätt känns allting så micket mindre och kanske på ett annat sätt än som jag ser på dem när jag vandrar hit i tankarna. Men jag drar ändå alltid samma slutsats - det här är mitt hem, det är här jag har utvecklat min person och det är hit jag kommer tillbaka - när jag vill vila upp mig, stänga av alla funderingar eller få ett annat perspektiv på dessa.
Och när jag kom uppför trappan till Friskvårds igår kände jag hur blicken grumlades och ögonen bara svämmade över. Mina älskade vänner, kunder och stammisar fanns kvar där. Precis som om det var igår. Känslan var densamma fast så otroligt mycket starkare. Känslan av att höra hemma, känslan av att vara någon och bli uppskattad för den jag är.
Detta är platsen som jag flyr tillbaka till, som jag drömmer om de dager eller stunder som livet känns övermäktigt. När min yogalärare uppmanar mig att vandra iväg till min favoritplats på jorden i slutet av avslappningen - då kommer jag hit. Till friskvårds, min oas i verkligheten och mitt paradis på jorden
Den förlorade dottern har kommit hem.
Falsk marknadsföring?
Det Tekniska Universitetet?
(funderar även på om denna projektor är så dålig som påstås, eller om det är tal om vilseledande information. För någon människa är den ju helt klart värdefull..)
Upptagen med att leva!
Jag gillar verkligen att plugga, tycker om att lära mig nya saker och fylla på mitt kunskapsförråd.
Men...ikväll vill jag läsa en annan bok, plocka fram gitarren och mina skisspennor igen. Jag vill bege mig ut i skogen på världens galoppass med Dayze eller springa Garnisonsmilen. Jag vill åka till Skellefteå och gå på hockey och gästinstruera Yoga. Jag vill kura ihop mig i soffan med en kopp ayurveda-te eller möblera om i hallen och baka bröd.
och all motivation till biomekaniksplugg med cosinusteorem i pythagoras sällskap är som bortblåst.
Kom hit och fota till mig någon! Jag bjuder på te och nybakat bröd....
289 vänner?
Jo, jag tydligen. Enligt Facebook i alla fall. Jag undrar om alla dessa människor betraktar mig som min vän. Förmodligen inte, i alla fall inte enligt mina kriterier för dem som jag benämner som mina vänner.
Jag är inte helt emot detta fenomen, tycker att det är ett bra sätt att hålla kontakten med gamla skolkamrater, arbetskompisar, bekanta - och även i vissa fall, för interaktion med mina vänner.
Det jag inte gillar är statusjakten och tillbakagången till högstadietidens popularitetsjakt. När blev det eftersträvansvärt att ha så många "vänner" som möjligt? Eller att ha vunnit så många roder i "compare people" som möjligt - och på så sätt fått svart på vitt att jag är det bästa shoppingsällskapet, det vän som helst tas med på en öde ö och är mest kreativ eller atletisk.
Lojaliteten däremot är något som intresserar mig, skulle kunna skriva spaltmeter om denna företeelse, denna egenskap som jag värderar så högt bland mina vänner. Det är väl den som inte märks av där på facebook - inte lika tydligt i alla fall. Det är nog den som gör den verkliga skillnaden mellan bekanta och dem som ansträngt sig, som kämpat på och klättrat över muren och hittat mitt verkliga jag där bakom. Bakom fasaden, bakom alla leenden och alla artighetsfraser.
De som skulle gå genom eld för mig och jag skulle göra detsamma. De som kan ringa mitt i natten bara för att höra hur jag mår, eller mitt under en fest i annat sällskap hör av sig för att de undrar hur tentan gick. De få personerna som vandrat med mig så länge att minsta ögonkast eller röstläge får dem att förstå. De som finns där, gång på gång, De som aldrig ger upp om mej.
utan er är jag ingenting.
Jag kanske inte har 289 vänner, men de som finns här, närmast hjärtat, är värda så mycket mer än alla ytliga kontakter i världen.
Just Nu: Bob Dylan
I'll Remember You
