289 vänner?
Har någon det?
Jo, jag tydligen. Enligt Facebook i alla fall. Jag undrar om alla dessa människor betraktar mig som min vän. Förmodligen inte, i alla fall inte enligt mina kriterier för dem som jag benämner som mina vänner.
Jag är inte helt emot detta fenomen, tycker att det är ett bra sätt att hålla kontakten med gamla skolkamrater, arbetskompisar, bekanta - och även i vissa fall, för interaktion med mina vänner.
Det jag inte gillar är statusjakten och tillbakagången till högstadietidens popularitetsjakt. När blev det eftersträvansvärt att ha så många "vänner" som möjligt? Eller att ha vunnit så många roder i "compare people" som möjligt - och på så sätt fått svart på vitt att jag är det bästa shoppingsällskapet, det vän som helst tas med på en öde ö och är mest kreativ eller atletisk.
Lojaliteten däremot är något som intresserar mig, skulle kunna skriva spaltmeter om denna företeelse, denna egenskap som jag värderar så högt bland mina vänner. Det är väl den som inte märks av där på facebook - inte lika tydligt i alla fall. Det är nog den som gör den verkliga skillnaden mellan bekanta och dem som ansträngt sig, som kämpat på och klättrat över muren och hittat mitt verkliga jag där bakom. Bakom fasaden, bakom alla leenden och alla artighetsfraser.
De som skulle gå genom eld för mig och jag skulle göra detsamma. De som kan ringa mitt i natten bara för att höra hur jag mår, eller mitt under en fest i annat sällskap hör av sig för att de undrar hur tentan gick. De få personerna som vandrat med mig så länge att minsta ögonkast eller röstläge får dem att förstå. De som finns där, gång på gång, De som aldrig ger upp om mej.
utan er är jag ingenting.
Jag kanske inte har 289 vänner, men de som finns här, närmast hjärtat, är värda så mycket mer än alla ytliga kontakter i världen.
Just Nu: Bob Dylan
I'll Remember You
Jo, jag tydligen. Enligt Facebook i alla fall. Jag undrar om alla dessa människor betraktar mig som min vän. Förmodligen inte, i alla fall inte enligt mina kriterier för dem som jag benämner som mina vänner.
Jag är inte helt emot detta fenomen, tycker att det är ett bra sätt att hålla kontakten med gamla skolkamrater, arbetskompisar, bekanta - och även i vissa fall, för interaktion med mina vänner.
Det jag inte gillar är statusjakten och tillbakagången till högstadietidens popularitetsjakt. När blev det eftersträvansvärt att ha så många "vänner" som möjligt? Eller att ha vunnit så många roder i "compare people" som möjligt - och på så sätt fått svart på vitt att jag är det bästa shoppingsällskapet, det vän som helst tas med på en öde ö och är mest kreativ eller atletisk.
Lojaliteten däremot är något som intresserar mig, skulle kunna skriva spaltmeter om denna företeelse, denna egenskap som jag värderar så högt bland mina vänner. Det är väl den som inte märks av där på facebook - inte lika tydligt i alla fall. Det är nog den som gör den verkliga skillnaden mellan bekanta och dem som ansträngt sig, som kämpat på och klättrat över muren och hittat mitt verkliga jag där bakom. Bakom fasaden, bakom alla leenden och alla artighetsfraser.
De som skulle gå genom eld för mig och jag skulle göra detsamma. De som kan ringa mitt i natten bara för att höra hur jag mår, eller mitt under en fest i annat sällskap hör av sig för att de undrar hur tentan gick. De få personerna som vandrat med mig så länge att minsta ögonkast eller röstläge får dem att förstå. De som finns där, gång på gång, De som aldrig ger upp om mej.
utan er är jag ingenting.
Jag kanske inte har 289 vänner, men de som finns här, närmast hjärtat, är värda så mycket mer än alla ytliga kontakter i världen.
Just Nu: Bob Dylan
I'll Remember You
Kommentarer
Trackback
