addikktivv

"De dödar barn" ropar hon. Hennes röst har en glöd, en ilska och en frustration som inte går att ta miste på. Människorna på gatan går förbi och försöker låtsas som om hon inte finns, eller att de själva befinner sig någon annanstans. En del ser åt ett annat håll, plockar upp telefonen och ringer ett samtal, går över till andra sidan gatan eller ökar på sina steg. Hon höjer volymen, upprepar sitt budskap, de dödar barn.  Och alla vet vi att det är sant.

För vi läser tidningen till havregrynsgröten och vi rasar ihop i soffan framför nyheterna. Vi dricker kaffe och poppar popcorn, vi pluggar på universitetet och kämpar oss upp ur sängen på morgonen.  Vi äter tacos till dokumentärer och känner empati för dem som har det svårt. Vi ser på film och vi går på stan och vi vet att någonstans, överallt, finns människor som dödar barn.

Vi tänder eldar och värmeljus, förhoppningsvis även en fackla i en manifestation. Vi håller tal och vågar påstå att vi kan göra skillnad, att "Yes We Can!" Vi skriver böcker, ber och kastar sten. Vi visar vår vämjelse och medkänsla. För vi vet att någonstans finns det människor som dödar barn.

Vi sätter vår tilltro och vårt hopp till de varma, underbara personer som vigt sitt liv och sin tid till förändring. Vi skänker pengar och kläder till vaccination och värme, vi sjunger sånger och berättar sagor om kärleken, om tryggheten, om sanningen och rättvisan. Vi stryker en hand över håret och tittar förbi grannen med en bit sockerkaka och lite sällskap. Vi ringer våra vänner och håller upp dörren för främlingar. Vi säger att allt kommer att ordna sig.

Vi gör det för att vi måste, för att det är det enda rätta och riktiga. Vi engagerar oss för att det är den enda vägen, vi måste våga tro på vårt väsens godhet. Att våga protestera och säga ifrån, att bjuda in den där främlingen och göra honom till en vän.  Att slå hål på fördomar och rädslor - att se sig själv i alla runt omkring. Att inse att likheterna är så många fler än skillnaderna, att våga vara förälskad i världen - och ändå minnas att någonstans klev ett litet barn på en mina eller kom i vägen för kulans framfart.

Det kan verka som ingenting, men om fokuseringen istället riktas till det som verkligen händer runt omkring oss istället för allt som borde göras, så blir ännu mer saker verklighet. Försöka att kritisera mindre och förstå mer, fundera på vad vi vill bidra med och vilka förändringar vi kan göra. För precis som Fransiscus sa; "En enda solstråle är nog för att driva bort många skuggor".

Jorden är full av hjältar, av kärlekskämpar. Alla måste inte höras och synas vid barrikaderna. Men vi måste våga försöka i alla fall.

Vi måste våga  t r o.