addikktivv

Jag var hem till mamma och pappa i helgen. Vi hade tänkt få det till en lugn helg, full med kvalitetstid och inte så mycket flängande fram och tillbaka, men det är svårt när det är så sällan jag är hem nuförtiden och det är så mycket som ska hinnas med. 
 
Det är alltid lika mycket känslor som hoppar fram så fort jag närmar mig skell, oavsett om vi åker inlandet via fällfors, eller efyran och kommer uppför den så välbekanta solbacken. Skellefteå är mitt hem, det är bara så!!

Hursomhelst, alltid lika trevligt att komma tillbaka och träffa alla människor, som saknat mig och som jag saknat. Människor har ju som ord, kramar leenden och miner att ta till, men det finns nog ingen varelse på denna jord som uttrycker sina känslor så väl som min gamla vovve.

Hon ålar sig som en fisk runt mina fötter, kastar sig på huvudet och sitter nära, nära tryckt vid mig varenda vaken minut, sover två centimeter från dörren och tror absolut att Golden Retriever är en hundsort  som ska sitta i knä!

Och när vi skulle åka tillbaka idag och jag kramade om föräldrar och lillasyster låg hon bara med nosen nere vid golvet och hängde med öronen. Hon ville inte ens titta på mig när vi skulle åka, och när jag tillslut skulle säga hejdå till henne, så vände hon bort huvudet, sjönk ännu djupare ner i mattan och suckade högt och ljudligt. Jag kramade om henne hårt hårt och när jag gick ut genom dörren hörde jag henne klaga sådär som bara hundar kan.

Och de säger att hundar inte förstår!

Jag saknar min bäbis!!!!