addikktivv

hit

Väl mött!

eller?

Jo, det är klart att hus är bra mkt bättre än hyrestvåa.
Vita vävväggar mot precis som vi vill - om ett tag då.

På ett sätt ser jag verkligen fram emot att fixa och dona - ha ett work in progress liksom

Men.

Jag känner också mig själv. Den där otåligheten speciellt. Att jag vill göra allting Nu, och helst klart på momangen.
Jag kommer nog att tvivla på garderobsbygget när jag lessnat på att förvara mina kläder i korvskinnslådor (som är far better än de allmänt gångbara banan- och flyttkartongerna ändå) och bara önska att min walk-in och alla hyllor redan skulle vara på plats.


Jag ser det där romantiska skimmret över att stå i målarutstyrsel och rolla väggar och tak - även om jag av erfarenhet vet att färg ofta kommer överallt annars än där man vill ha den - under sockar, på kläder och hundar som råka komma i vägen.


Men jag kan ändå redan nu, känna den tillfredsställelsen att veta, att hur lång tid det än tog, så har Jag målat de där väggarna, och Jag har spikat upp de där hyllorna.



Så det är väl den känslan som får finnas i åtanke de tidiga mornar när jag snubblar över färgpytsarna och förbannar garderobens ickeexistens när jag kastar kläder omkring mig på jakt efter något plagg.

den där tillfredsställelsen alltså.

Det här är vårt nu

På riktigt.


just nu
Ulf Lundell
Connemara

Befinner mig just nu inne i Stora Utrensningen Innan Flytten - och alla problem är ju relativa. Någonting som inte upplevs som ett trångmål i vanliga fall (annat än de gånger jag glömt vilket par skor jag hade på mig) har nu utvecklats till något som med säkerhet klassas som I-landsproblem.

Varken jag eller min sambo trodde nog att dessa ord skulle lämna mina läppar..men jag har För Många Skor.
Denna veckas skovariationer har begränsats till ynka tre( 3!!) par och flyttkartongerna med nedpackade skodon står i ett hörn och pockar.

Jag har aldrig betraktat mig själv som en typisk skomänniska, men det stod klart efter en himmelsk shoppingrunda med fem par inhandlade pjucks (halva reapriset ...) att jag nog tillhör en kategorin ändå.





hur som helst så är dojorna packade nu och veckans enda föreläsningsfria dag, imorgon, kommer att ägnas åt resten av bohaget. Som skall sorteras och kastas, doftas och minnas till. Säkerligen hittas nog gamla kort, intyg och bortglömda saker också. 

Och högarna med sådant som "kanvarabraatthanågongång" blir bara större och större.
Jag lider nog av liten separationsångest - även om det bara är saker, skor och en liten tvårummare.

har tagit sin hand ifrån mig.

Den har väl egentligen inte riktigt varit mitt sällskap sedan den gruvliga dagen tidigt i höstas, men för en kort, kort stund trodde jag mig vara på rätt spår. Jag trodde faktiskt, naiv som jag är, att bara Vardagen och Rutinerna sätter in igen så skulle det ge skärpan en extra skjuts.

Jag hade fel.

För vardagen är ju inte som den ska.

Det händer trevliga saker, visst gör det. Studierna flyter faktiskt på och jag ser verkligen fram emot att packa ner mina saker för att packa upp dem i mitt nya hem. Det vankas ett gäng trevliga konserter under de närmaste månaderna och jag ska få mig ett par alldeles egna målarbyxor - sådana där vita fulla med färgfläckar på...


Men vardagen är inte som den ska, det som alltid har funnits där för mig att falla tillbaka på är förändrat. De som jag trodde delade mina värderingar, känslor och övertygelser är inte längre samma personer de en gång var. Sådant som gjordes "för att det var roligt och stimulerande" har bytts ut mot "för att det är coolt och ger status".


Och jag vet att en snäll människa ska kunna se förbi en persons gärningar och se människan bakom, men just nu är det svårt - och jag känner mig inte särskilt snäll.

Jag känner mig lurad. Som att alla mina minnen därifrån blivit solkade, som att solen gått i moln.
Som att det inte var på riktigt. För mig, visst, men uppenbarligen inte för alla.
Mitt andra hem har delats i två läger. Och det finns ingenting jag kan göra åt det.


Känner igen temat för mitt liv nu,
det som verkligen betyder något kan jag inte påverka
Bara vänta. Och härda ut.
En dag i taget, en smärtsam sekund åt gången


Min klocka har stannat
under dina ögonlock

fladdrar drömmarna förbi
inuti
är du fjäderlätt och vit

och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår

Jag gillar när det blåser, särskilt när det gör det i form av människor, nya intryck eller sköna tillställningar.

Det kunde faktiskt inte kommit lägligare, då senaste dagarnas bryderier börjat ställa till det för mig. Det tycktes mig att tankarna bara malde runt i gamla hjulspår, så intensivt att jag förväntade mig ett tankespår i kudden på kvällarna. Ska det vara så här? Var det så här det skulle sluta? Om det verkligen stämmer, var leder det mig? Och tusen andra varianter på samma skena.

Då kom han, karismans och inspirationens mästare, Krzysztof och redde ut begreppen. Nu var det ju kanske inte sjukgymnastiken jag funderat mig gråhårig över, men alla former av klarhet beundras - även om den levereras med polsk brytning.

Där i det lilla rummet tryckte vi in oss, 40 stycken morgonsömniga studenter på stolar, psoaskuddar och madrasser, utan en aning om förändringen vi skulle uppleva. Egentligen kan jag väl inte tala för hela gruppen, men majoriteten av oss hade helt nya uttryck i ögonen när lektionerna var avslutade.
 
Krzysztof lyckades med vad andra hade misslyckats med förut. Han pekade på logiken, på våra redan stora(!) kunskaper och uppmanade oss att tänka fritt utan att bli så låsta i våra banor. Han förklarade med en förvånande energi vid arla morgonstund hur allting hänger ihop och gjorde oss uppmärksamma på de indikationer och kontraindikationer som tidigare känts luddiga och svåra att greppa.

Han älskade sitt jobb, helt enkelt.

För första gången på länge kan jag faktiskt se mig själv klara av det här. Jag fick bilder i huvudet på hur Malin J, leg. Sjukgymnast, skrattandes gick till jobbet på morgonen. Jag såg hur allting hängde ihop och made sense. Jag kände med ens en förnyad kraft, en ökad övertygelse och en plötslig längtan att bara lära mig mer och mer.

Imorgon har vi Smärtfysiologi och Metoder att lindra smärta. Yiipee!!

ställer mest bara till det för mig, känner jag.

Jag var ute på tidig morgonpromenad med hunden imorse, och hade väl sett framemot ett trevligt uppvaknande. Det var lagom kallt, Novisen var på glatt humör och jag hade gott om tid innan det var dags att åka in till universitetet och nya kursintron.

Halvvägs på vår promenad dyker det upp en morgonpromenerare från ingenstans och avancerar bakom. Jag hörde henne på långt avstånd då hon hade täckbyxor som lät swish-swish-swish-swish varje steg hon förflyttade sig.

Till min förskräckelse hörde jag att hennes stegfrekvens var något högre än min ( och jag går fort vill jag lova!), så  självklart var jag tvungen att höja mitt tempo. Detta är då något som sker helt automatiskt, utan att jag egentligen reflekterar över det.

Det bara är så - You shall not pass!  och den raska promenaden övergick till de tystas kamp - för tydligen var hon bakom mig en likadan. Vi gick fortare och fortare, vår framfart började snarare likna VM i gång än stilla morgonmotion. Jag kände hur jag började irritera mig mer och mer på henne, hur vågar hon liksom? Komma här och tro att hon bara kan gå ut i ytterfilen och passera mig? Jag, den hurtiga, med snabba lilla racervovven?

Just när jag kände att stegen omöjligen kunde bli längre eller snabbare, så svängde hon lyckligtvis av på en sidogata och jag kunde börja sakta in på stegen. Inte för hastigt dock, hon skulle inte få det nöjet att förstå att detta inte var min vanliga gångfrekvens.

När jag så kom hem - mycket tidigare än planerat, med hjärtat dunkande uppe i halsen,  var det bara att kasta av sig kläderna och hoppa in i duschen. Dagens första träningspass var tydligen avklarat...


Och, jo...jag har samma svårigheter att bemästra när jag cyklar. Jag kan inte cykla långsamt.

Måste alltid tävla med mig själv uppför backarna eller testa hur högt upp jag kan ta mig på högsta växeln innan jag behöver växla ned. Jag får syn på en mötande bil och ser hur många lyktstolpar jag hinner passera innan vi möts, klockar mig själv på väg ut till stugan och packar väskan för att eliminera luftmotståndet.

Skadad? 

Jo, men jag har rätt maffiga mm Quadriceps femoris å andra sidan... 

Det påstas att tankarna klarnar när det är kallt
- att "great ideas grow better below zero" (citat, nordligaste universitetet)
men jag tror inte ett dugg på det.

Enligt fysiken så avstannar all rörelse vid den absoluta nollpunkten
och även om det är en bra bit kvar dit ner
så blir jag lite oroad när termometern närmar sig minus trettio
just den dagen som jag ska skriva tenta.

Får hoppas att kylan konserverar mina kunskaper
- istället för att avstanna all aktivitet i hjärnan

nåja, fick mig i alla fall en riktig friskusupplevelse imorse under morgonpromenaden.
Alltid nåt.


Håkan Hellström
För sent för Edelweiss

jag kom just hem från min favoritsysselsättning - instruktörsjobb på gymmet. Just ikväll hade jag nog stannat hemma ifall det inte var "min" kväll - tenta imorrn - men att vara där är ju ändå fantastiskt roligt. Det finns få saker som gör mig så lycklig som att få stå inför en grupp människor och inspirera, hojta, uppmana och peppa dem att ta i sitt allra mesta.


Så har det dock inte alltid varit - inte på samma sätt i alla fall. När jag var i de yngre tonåren så var jag väl precis som många andra. Livrädd. Livrädd för att märkas. Skräckslagen för att sticka ut. Och hade absolut ingen aning om vem jag, Malin, var.

Men då gjorde jag precis tvärtom vad förnuftet sa mig. Alltså - Face Your Fears. Jag bestämde mig för att ställa mig på scenen jämt. Jag ledde pass för andra klasser, jag hade barngrupper och jag sökte in till estetisk teater på gymnasiet.

Jag är fortfarande nervös innan ett pass, även om jag instruerat i snart 10 år. Men nervös på ett  b r a sätt. Jag tror att det är lite så, att om jag helt slutar vara nervös blir passet inte bra. Det måste nog finnas den där extra spänningen, den där stunden av total koncentration just innan för att jag ska kunna ge allt. För att de runt omkring förstår att det är på riktigt, att det händer här och nu.


Och det är väl då den uppstår. Den där magin. Mitt i vardagen.

Såhär alldeles i början av det nya året så brukar alltid den där speciella stämningen infinna sig. Eller stämning och stämning - sinnesstämning kanske. Att jag stänger det gamla året bakom mig och bereder väg för det nya.

Och när det nya året nu ligger i sin linda skulle det ju sitta fint med bästa möjliga energi att ta sig an det med. Jag kan väl inte påstå att jag såhär i förkylningstider svämmar över av densamma, men jag har vidtagit åtgärder i alla fall.



Det kan låta hårt och kallt, men jag har sopat lite i min omgivning.
Jag tänker som så, att även om det verkar hårt, så måste man då och då ta sig en funderare på hur man vill att ens liv ska se ut. Vad man ställer upp på pch vilka människor man omger sig med.

Eller fel,

JAG - inte man. Mitt liv handlar om mig och för att jag ska må så bra som möjligt är det bra att påminna mig om det då och då.

Jag försöker se till så att jag omger mig med energigivare hellre än energitagare. Sådana människor och situationer som gör mig lycklig, inga iglar.

 Inte så att jag tar avstånd till en vän som har en dålig dag - för en sådan kan alla ha - men det som finns där innanför, hur en människa ser på livet, är det viktiga.

Jag har blivit anklagad(?) för att ha en alltför ljus livssyn, en obotlig positivitet och solsken i blick
- men även jag har moln på min himmel, och behöver all kraft som kan finnas för att mota undan stormarna.

så...för nu....Mission: Accomplished.

Varje år brukar jag skriva ett brev till mitt framtida jag, ett sådant brev som öppnas på dagen ett år efter att det skrivits. Där jag skriver om vad som händer, vad som är viktigt i mitt liv - och vad jag har för förhoppningar och tankar om framtiden.
Många gånger har dessa brev liknat varandra, för även om livet går sin gilla gång, så har väl inte utvecklingstakten tagit så många jättekliv under ett år. Men inte i år, nu blev det mycket intressant läsning om mina tankar från förra året den här tiden.

I ett år har jag varit Boden-bo nu. Ett år som känns precis som ett år -  inte som att året har gått jättefort eller alldeles för långsamt.
Ett år när jag lämnade det gamla invanda, tappade lite av min "jag ska klara allting själv" till förmån för tvåsamheten. Men ändå vill jag nog kalla mig mer självständig, starkare och mer bekväm med mitt eget sällskap.

Jag har hittat nya bekanta, till och med några som jag kallar vänner. Förra året denna tid var jag oroad för hur mina vänskapsband skulle utvecklas, när de gamla vännerna inte längre finns på gångavstånd. Det är klart att allting har sina dalar och toppar, men jag är ändå stolt över att de jag valt att ta till mig är sådana som finns kvar även nu. Även om jag saknar dem och skellefteå så det svider i hjärtat ibland så är de bara ett telefonsamtal bort.

Jag lämnade Friskvårds bakom mig. Nej förresten, det är inte sant; "Du kan ta Malin från Friskvårds men aldrig Friskvårds från Malin" Jag tänker att för ett år sedan hade jag alla mina lediga (och jobbande) timmar där, men nu är jag en gäst när jag kommer dit. Eller kanske inte, hälsas som den förlorade sonen när jag kommer uppför den gamla trappan, men det är ändå inte på samma underbara sätt som det var förut.

Så om det är någonting jag inte accpterat helt fullt och ut, så är det just Friskvårds. Att jag inte får vara där varje dag och att jag inte längre kan hålla mina pass där som jag tidigare gjort. Att de fortsätter att fungera utan mig och att mitt porträtt på väggen plockats ner. Jag vet att man inte ska se bakåt utan sträva framåt, men det är svårt när det som var förut var så fulländat.

Och förra året var väl mina tankar ockuperade med Kärleken och Studierna. Det är de fortfarande, även om andra saker dykt upp som krävt alltför mycket energi och tankekraft från min sida.

Den förbannade döden. Som tar och tar helt urskiljningslöst. Som slår till när man minst anar det och när man har garden nere. Som sparkar på en medan man ligger och inte följer några regler eller någon logik.
Jag gör mitt bästa för att resa mig, men jag tvivlar på att jag är uppe på 10.


Väntar fortfarande på attt vakna upp en morgon och vara vuxen, i ordets rätta bemärkelse. Jag studerar på universitetet, kör runt i volvo kombi, har ICA-kort och sambo. Jag fick en tempurkudde i julklapp och äter fisk varje vecka.

Men det händer ingenting här inne. Det är fortfarande samma barn eller fjortonåring som stiger upp varenda dag och vägrar växa upp, vägrar ta allt på allvar och vägrar tro att det inte spelar någon roll.
Sa jag att vi har skaffat hus?
Jag väntar till inflyttningen där, så får vi se vad som händer med min själsliga mognad...