addikktivv

hit

Väl mött!

eller?

Jo, det är klart att hus är bra mkt bättre än hyrestvåa.
Vita vävväggar mot precis som vi vill - om ett tag då.

På ett sätt ser jag verkligen fram emot att fixa och dona - ha ett work in progress liksom

Men.

Jag känner också mig själv. Den där otåligheten speciellt. Att jag vill göra allting Nu, och helst klart på momangen.
Jag kommer nog att tvivla på garderobsbygget när jag lessnat på att förvara mina kläder i korvskinnslådor (som är far better än de allmänt gångbara banan- och flyttkartongerna ändå) och bara önska att min walk-in och alla hyllor redan skulle vara på plats.


Jag ser det där romantiska skimmret över att stå i målarutstyrsel och rolla väggar och tak - även om jag av erfarenhet vet att färg ofta kommer överallt annars än där man vill ha den - under sockar, på kläder och hundar som råka komma i vägen.


Men jag kan ändå redan nu, känna den tillfredsställelsen att veta, att hur lång tid det än tog, så har Jag målat de där väggarna, och Jag har spikat upp de där hyllorna.



Så det är väl den känslan som får finnas i åtanke de tidiga mornar när jag snubblar över färgpytsarna och förbannar garderobens ickeexistens när jag kastar kläder omkring mig på jakt efter något plagg.

den där tillfredsställelsen alltså.

Det här är vårt nu

På riktigt.


just nu
Ulf Lundell
Connemara

Befinner mig just nu inne i Stora Utrensningen Innan Flytten - och alla problem är ju relativa. Någonting som inte upplevs som ett trångmål i vanliga fall (annat än de gånger jag glömt vilket par skor jag hade på mig) har nu utvecklats till något som med säkerhet klassas som I-landsproblem.

Varken jag eller min sambo trodde nog att dessa ord skulle lämna mina läppar..men jag har För Många Skor.
Denna veckas skovariationer har begränsats till ynka tre( 3!!) par och flyttkartongerna med nedpackade skodon står i ett hörn och pockar.

Jag har aldrig betraktat mig själv som en typisk skomänniska, men det stod klart efter en himmelsk shoppingrunda med fem par inhandlade pjucks (halva reapriset ...) att jag nog tillhör en kategorin ändå.





hur som helst så är dojorna packade nu och veckans enda föreläsningsfria dag, imorgon, kommer att ägnas åt resten av bohaget. Som skall sorteras och kastas, doftas och minnas till. Säkerligen hittas nog gamla kort, intyg och bortglömda saker också. 

Och högarna med sådant som "kanvarabraatthanågongång" blir bara större och större.
Jag lider nog av liten separationsångest - även om det bara är saker, skor och en liten tvårummare.

har tagit sin hand ifrån mig.

Den har väl egentligen inte riktigt varit mitt sällskap sedan den gruvliga dagen tidigt i höstas, men för en kort, kort stund trodde jag mig vara på rätt spår. Jag trodde faktiskt, naiv som jag är, att bara Vardagen och Rutinerna sätter in igen så skulle det ge skärpan en extra skjuts.

Jag hade fel.

För vardagen är ju inte som den ska.

Det händer trevliga saker, visst gör det. Studierna flyter faktiskt på och jag ser verkligen fram emot att packa ner mina saker för att packa upp dem i mitt nya hem. Det vankas ett gäng trevliga konserter under de närmaste månaderna och jag ska få mig ett par alldeles egna målarbyxor - sådana där vita fulla med färgfläckar på...


Men vardagen är inte som den ska, det som alltid har funnits där för mig att falla tillbaka på är förändrat. De som jag trodde delade mina värderingar, känslor och övertygelser är inte längre samma personer de en gång var. Sådant som gjordes "för att det var roligt och stimulerande" har bytts ut mot "för att det är coolt och ger status".


Och jag vet att en snäll människa ska kunna se förbi en persons gärningar och se människan bakom, men just nu är det svårt - och jag känner mig inte särskilt snäll.

Jag känner mig lurad. Som att alla mina minnen därifrån blivit solkade, som att solen gått i moln.
Som att det inte var på riktigt. För mig, visst, men uppenbarligen inte för alla.
Mitt andra hem har delats i två läger. Och det finns ingenting jag kan göra åt det.


Känner igen temat för mitt liv nu,
det som verkligen betyder något kan jag inte påverka
Bara vänta. Och härda ut.
En dag i taget, en smärtsam sekund åt gången


Min klocka har stannat
under dina ögonlock

fladdrar drömmarna förbi
inuti
är du fjäderlätt och vit

och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår

Det påstas att tankarna klarnar när det är kallt
- att "great ideas grow better below zero" (citat, nordligaste universitetet)
men jag tror inte ett dugg på det.

Enligt fysiken så avstannar all rörelse vid den absoluta nollpunkten
och även om det är en bra bit kvar dit ner
så blir jag lite oroad när termometern närmar sig minus trettio
just den dagen som jag ska skriva tenta.

Får hoppas att kylan konserverar mina kunskaper
- istället för att avstanna all aktivitet i hjärnan

nåja, fick mig i alla fall en riktig friskusupplevelse imorse under morgonpromenaden.
Alltid nåt.


Håkan Hellström
För sent för Edelweiss

jag kom just hem från min favoritsysselsättning - instruktörsjobb på gymmet. Just ikväll hade jag nog stannat hemma ifall det inte var "min" kväll - tenta imorrn - men att vara där är ju ändå fantastiskt roligt. Det finns få saker som gör mig så lycklig som att få stå inför en grupp människor och inspirera, hojta, uppmana och peppa dem att ta i sitt allra mesta.


Så har det dock inte alltid varit - inte på samma sätt i alla fall. När jag var i de yngre tonåren så var jag väl precis som många andra. Livrädd. Livrädd för att märkas. Skräckslagen för att sticka ut. Och hade absolut ingen aning om vem jag, Malin, var.

Men då gjorde jag precis tvärtom vad förnuftet sa mig. Alltså - Face Your Fears. Jag bestämde mig för att ställa mig på scenen jämt. Jag ledde pass för andra klasser, jag hade barngrupper och jag sökte in till estetisk teater på gymnasiet.

Jag är fortfarande nervös innan ett pass, även om jag instruerat i snart 10 år. Men nervös på ett  b r a sätt. Jag tror att det är lite så, att om jag helt slutar vara nervös blir passet inte bra. Det måste nog finnas den där extra spänningen, den där stunden av total koncentration just innan för att jag ska kunna ge allt. För att de runt omkring förstår att det är på riktigt, att det händer här och nu.


Och det är väl då den uppstår. Den där magin. Mitt i vardagen.

Såhär alldeles i början av det nya året så brukar alltid den där speciella stämningen infinna sig. Eller stämning och stämning - sinnesstämning kanske. Att jag stänger det gamla året bakom mig och bereder väg för det nya.

Och när det nya året nu ligger i sin linda skulle det ju sitta fint med bästa möjliga energi att ta sig an det med. Jag kan väl inte påstå att jag såhär i förkylningstider svämmar över av densamma, men jag har vidtagit åtgärder i alla fall.



Det kan låta hårt och kallt, men jag har sopat lite i min omgivning.
Jag tänker som så, att även om det verkar hårt, så måste man då och då ta sig en funderare på hur man vill att ens liv ska se ut. Vad man ställer upp på pch vilka människor man omger sig med.

Eller fel,

JAG - inte man. Mitt liv handlar om mig och för att jag ska må så bra som möjligt är det bra att påminna mig om det då och då.

Jag försöker se till så att jag omger mig med energigivare hellre än energitagare. Sådana människor och situationer som gör mig lycklig, inga iglar.

 Inte så att jag tar avstånd till en vän som har en dålig dag - för en sådan kan alla ha - men det som finns där innanför, hur en människa ser på livet, är det viktiga.

Jag har blivit anklagad(?) för att ha en alltför ljus livssyn, en obotlig positivitet och solsken i blick
- men även jag har moln på min himmel, och behöver all kraft som kan finnas för att mota undan stormarna.

så...för nu....Mission: Accomplished.

Varje år brukar jag skriva ett brev till mitt framtida jag, ett sådant brev som öppnas på dagen ett år efter att det skrivits. Där jag skriver om vad som händer, vad som är viktigt i mitt liv - och vad jag har för förhoppningar och tankar om framtiden.
Många gånger har dessa brev liknat varandra, för även om livet går sin gilla gång, så har väl inte utvecklingstakten tagit så många jättekliv under ett år. Men inte i år, nu blev det mycket intressant läsning om mina tankar från förra året den här tiden.

I ett år har jag varit Boden-bo nu. Ett år som känns precis som ett år -  inte som att året har gått jättefort eller alldeles för långsamt.
Ett år när jag lämnade det gamla invanda, tappade lite av min "jag ska klara allting själv" till förmån för tvåsamheten. Men ändå vill jag nog kalla mig mer självständig, starkare och mer bekväm med mitt eget sällskap.

Jag har hittat nya bekanta, till och med några som jag kallar vänner. Förra året denna tid var jag oroad för hur mina vänskapsband skulle utvecklas, när de gamla vännerna inte längre finns på gångavstånd. Det är klart att allting har sina dalar och toppar, men jag är ändå stolt över att de jag valt att ta till mig är sådana som finns kvar även nu. Även om jag saknar dem och skellefteå så det svider i hjärtat ibland så är de bara ett telefonsamtal bort.

Jag lämnade Friskvårds bakom mig. Nej förresten, det är inte sant; "Du kan ta Malin från Friskvårds men aldrig Friskvårds från Malin" Jag tänker att för ett år sedan hade jag alla mina lediga (och jobbande) timmar där, men nu är jag en gäst när jag kommer dit. Eller kanske inte, hälsas som den förlorade sonen när jag kommer uppför den gamla trappan, men det är ändå inte på samma underbara sätt som det var förut.

Så om det är någonting jag inte accpterat helt fullt och ut, så är det just Friskvårds. Att jag inte får vara där varje dag och att jag inte längre kan hålla mina pass där som jag tidigare gjort. Att de fortsätter att fungera utan mig och att mitt porträtt på väggen plockats ner. Jag vet att man inte ska se bakåt utan sträva framåt, men det är svårt när det som var förut var så fulländat.

Och förra året var väl mina tankar ockuperade med Kärleken och Studierna. Det är de fortfarande, även om andra saker dykt upp som krävt alltför mycket energi och tankekraft från min sida.

Den förbannade döden. Som tar och tar helt urskiljningslöst. Som slår till när man minst anar det och när man har garden nere. Som sparkar på en medan man ligger och inte följer några regler eller någon logik.
Jag gör mitt bästa för att resa mig, men jag tvivlar på att jag är uppe på 10.


Väntar fortfarande på attt vakna upp en morgon och vara vuxen, i ordets rätta bemärkelse. Jag studerar på universitetet, kör runt i volvo kombi, har ICA-kort och sambo. Jag fick en tempurkudde i julklapp och äter fisk varje vecka.

Men det händer ingenting här inne. Det är fortfarande samma barn eller fjortonåring som stiger upp varenda dag och vägrar växa upp, vägrar ta allt på allvar och vägrar tro att det inte spelar någon roll.
Sa jag att vi har skaffat hus?
Jag väntar till inflyttningen där, så får vi se vad som händer med min själsliga mognad...

Jag ska erkänna det med en gång, jag är en riktig jul-junkie.

Visst är det så att det viktigaste med julen är att stanna av och umgås med släkt och vänner - men jag älskar allt det andra också!

Jag gillar verkligen att ta in julgranen i vardagsrummet och pynta den i matchande färger. Jag tycker om att hänga upp mina julsträrnor och se hur det lyser varmt i alla fönster. Jag älskar doften av saffran och pepparkakor. Och mest av allt - även om en del säger att det är det värsta med julen - så blir jag hög av den där listan med saker som ska fixas inför julaftonen. Kanske för att just dagarna innan jul har den karaktären av att utföra uppgifter och sedan bocka av dem, såsom livet i stort mycket sällan är fastän det kan verka så.

Det som jag ändå har störst behållning av just nu är absolut glädjen över att Gustav aldrig kommer att lista ut vad han ska få i julklapp. Fixas och trixas, sådant tycker jag om. Och att lägga ned lite extra tid och energi på klapparna, så att det alltid finns en speciell tanke bakom.

Däremot tycker jag INTE om julprydnader till födelsedagspresenter. Jag ger inte bort midsommarstänger till de som fyller år i juni, eller påskpynt till de bekanta som firar på våren....
Barnsligt kanske, men min födelsedag är väl min egen dag lika mycket som alla andra har sin egen dag på sin födelsedag, även om den råkar infalla fyra dagar före julafton. (Jo, nu missade ni den, igen.... ;-) )


                                   

Jag träffade min idol i helgen. Eller snarare kanske, en av mina förebilder. Min gammelfaster. Alltså min mammas faster, allmänt känd som fastrid Astrid som vi barn alltid kallade henne. En mer levnadsglad människa får man leta efter. Och äldre med. 90 år har hon hunnit med tanten, och hon verkar inte ha några planer på att dra ned tempot.

Otaliga är de anekdoter hon delat med sig av, som när glassen smälte ned hela stugan för att de hade så trevligt att den glömdes bort, hennes vedermödor när hon i full karriär på cykeln skulle bli av med något stort flygfä - "håne-Per" som landat på hennes axel eller när hon och hennes sedan länge avlidne man välte kanoten långt ute i den forsande ån vid sommarstugan. Alla vardagliga händelser blir stora äventyr när hon berättar om dem.

Hon skäms inte för sin ålder, men vägrar att inse hur åldern begränsar oss med tiden. Självklart gjorde jag mig ett ärende till henne när hon passerat sin 90-årsdag och det berättar hon för alla om och om igen. I helgen fick hon även träffa min käre sambo för första gången, och som hon berömde mitt val - vilken stilig karl!

Roligast måste ändå vara när hon som 86-åring promenerade in till stadens skönhetsbutiker och bad om hjälp för att hitta "en riktig dunderkräm - jag håller ju som på bli lite rynkig nu" Behöver jag berätta att hennes uppenbarelse direkt för tankarna mot russin snarare än vindruva....

Jag längtar väl inte till den dagen jag är 90 - om jag ens blir det - men om jag skulle ha förmånen att leva ett så långt och rikt liv som henne så hoppas jag att mitt humör och min livsiinställning på något vis är likt hennes, min kära fastrid.

för att citera henne, Herre Jestas vilken kvinna, inspirationskälla och förebild!

Vaknade till många minusgrader imorse,
26 för att vara exakt. Det märks hur allting går långsammare när temperaturen sjunker så.
Bussar och bilar skakar igång och kryper längs med vägarna, snöröken och avgaserna ligger täta längs med vägen.

Luften smyger sig smärtsamt ner i lungorna för att syresätta det långsamtflytande blodet. Den är vassare, skarpare än förut. Sprängfylld av syre men ändå svåråtkomlig och tjurskallig när den ska omsättas i kroppen,

Jeansen fryser fast kring benen och behåller den form de hade när jag klev ut genom dörren.
Jag tackar min lyckliga stjärna att Helly mössan låg längst upp i hallbyrån
och känner hur den högra handens långfinger sakta går en långsam förfrysning till mötes.

kylan biter i kinderna och idag är halsduken varm hellre än snygg
istapparna börjar ta form i håret - hänger som dekorationer eller kanske isdreads. Stiligt.
ögonbrynen är vitt markerade och ögonfransarna likaså.

jag går mitt i kläderna och försöker hålla kylan stången
varje kvarter känns som en kilometer och varje trottoar som en mil.

Den globala uppvärmningen känns lite som ett skämt just nu...





okej, kanske inte riktigt så. Men vem vet, skulle visst bli ännu kallare imorgon...

Det händer ganska ofta att jag kommer på mig själv att inte vara helt och fullt närvarande i platserna, människorna och intrycken som möter mig. Mestadels beinner jag mig vandrandes i tankarna - antingen upptagen med det som har varit eller fantiserandes om det som kan komma längre fram i tiden. Jag försöker att verkligen ta till mig av alla möten, men med den splittrade verklighet som vi alla befinner oss i, så är det kanske lätt hänt att då och då ryckas med i slit - och -släng- mentaliteten även i våra tankar och möten - fastän den ursprungliga planen inte är så.

Däremot finns det väl ingenting som sätter fart på koncentrationen och livsandarna så hastigt som en "näradöden-upplevelse"  -  eller "näralivet-upplevelse" som jag hellre benämner dem. Sådana tillfällen när man verkligen glömmer sig själv, alla funderingar och alla tankar, utan bara KAN fokusera på det som händer just då och där.

Det hände mig härom dagen.
Jag har ju tagit ett bränt barn under mina vingar, hästen med alla hjärnspöken och hemska erfarenheter klistrade på utsidan. Det gäller att vara tydlig och konsekvent med henne, och de sista månaderna har framstegen börjat visa sig. Tyvärr är det väl så att i all utveckling kommer ett återfall, en tillfällig avvikelse från stigen.

Efterhand har jag vant mig att alltid vara beredd - vadsomhelst kan förvandlas till ett monster. En snöklädd gren, en stor sten, gröna skottkärror eller prasslande jackor. Det fascinerar mig att så stora ståtliga djur är så omedvetna om sin egen styrka. De skulle kunna stå kvar och kämpa mot eventuella fiender - men istället gör de utan tvekan precis tvärtom, de springer som om livet berodde på det.

Ni förstår väl vartåt denna historia är på väg...

Jag kan inte uttala mig om vad som skrämde min spröda prinsessa denna gång, men resultatet av skrämseln gick inte att ta miste på. Det som hade varit en underbart trevlig galopp över snöfyllda fält blev snabbt snabbt en flykt där den enda tanken som flög genom mitt huvud var att sitta kvar vad som än hände - för i den hastigheten ville jag inte möta varken underlag eller närliggande träd.

Och det vill jag lova er, att just där och då fanns inga tankar på funktionell anatomitentan som kommer efter jul eller på vad jag ätit till frukost den morgonen.

Sedan gled ju självklart tankarna över till hur jag skulle få ett avslut på vår framfart, men precis som man inte längre funderar över hur man håller balansen eller får cykeln att flytta sig framåt när man en gång lärt sig cykla, så kan jag inte riktigt kalla det för tankar.

Då blev reaktionen precis som hästarnas, ett resultat av ren instinkt, det sedan länge präglade beteendet. I det svenska språket kallas sådant  "det sitter i ryggmärgen" och rent fysiologiskt neuroanatomiskt är det väl sant. Men jag är nog mer förtjust i det engelska uttrycket "to know something by heart" som jag tycker visar mer på vad som verkligen händer.

Kunskapen och handlingarna kommer inifrån, på ett annat sätt än när vi resonerar oss fram till ett gångbart handlingssätt. Så småningom fick jag ner hastigheten på vårt ekipage, men därefter var det lång väg kvar till att förflytta panik- och flyktkänslor från hästen.

Så även om vi kommit en lång bit på vägen så gäller det att skynda långsamt, en sak i taget. Och för att verkligen kunna tolka, läsa och agera rätt i de sistuationer som uppstår så återstår det enda rätta - att vara Här och Nu.

Och jag vill definitivt öva på att applicera det på resten av mitt liv, för de där "näralivet-upplevelserna" vill jag inte vara utan - hur läskiga de än kan vara.

Jag har som många andra piffat hemmet inför den stundade julen.
Egentligen vill jag inte smacka på med tomtar och troll redan, men eftersom tiden är extremt begränsad för alla i juletid - och i synnerhet för studerande hästtjej med yogapilatesstyrkecoreafropumppass - och extremt lång "to do -list" inför julen, så kom det tunga artilleriet fram i helgen.
Än så länge har jag väl inte så mycket att komma med, då mina jular hittils har firats på annan plats än de lägenheter jag bott i, men en del har jag ändå lyckats skrapa ihop.
Jag plockade fram den obligatoriska ljusstaken och adventsstjärnorna och allt var i sin ordning. Lite gormande med stärnorna iofs - men det är ju inget ovanligt när det kommer till mig.

Däremot fick jag mig en liten tankeställare när min lilla minikrubba ställdes fram. Alla figurer sitter nämligen fastlimmade i den, så den borde ju vara intakt. Men inte då. Anledningen till att vi firar jul var borta.
Jesusbarnet var försvunnet!

Och det är väl typiskt. Själva essensen i julen har på något vis gått förlorad. Glömd är gemenskapen, glädjen och stillheten kring jul - istället utbytt mot den hysteriska handeln, stressen och alla måsten.

Så mina prioriteringar har ändrats nu, jag ska ge mig ut på jakt efter julen - i detta fall den symbol som tidigare satt fastlimmad men nu försvunnit in i den djupaste vrån av dem alla, min klädkammare.

Håll ut jesusbarnet, jag kommer!


Håkan hellström
Vaggvisa för flyktbenägna

Jag har provat det mesta nu. Springa sent på kvällen och vara lugn. låta datorn stå igång och stänga av den. Äta tidigare på kvällen och äta just innan. Jag har vädrat i sovrummet, räknat får och skrivit ner mina tankar.

Men det hjälper inte. För tankarna bara fortplantar sig och sprider sig i hela sovrummet. Dagarna flyter förbi som i en dimma - och har jag tur fastnar en bråkdel av alla föreläsningar i minnet. Lyckas jag somna blir det i korta intervaller. Bra när det gäller att öva sin syreupptagning - men jag tror inte att det är särskilt effektivt att sova på samma sätt.

Och nu har de kommit tillbaka, drömmarna. Min hjärna spelar mig spratt, och övertygar mig om att det händer igen, hela tiden. Mörka, kalla, hotfulla högspänningsledningar och bar människohud. Söndertrasade kläder och brinnande skor. Skarpa gnistor, klara färger - men ändå svart. Och ljudet. När jag hör ett sådant ljud förstår jag att ingen människa kan överleva något sådant. Jag trodde inte man kunde känna en sådan stank i drömmar.

Jag var inte där. Men nu är jag det. hela tiden. om och om igen. Bilderna är så verkliga, känslan är så stark.
Och varje gång jag vaknar upp, kallsvettig och uppriven vet jag att det fortfarande är sant. Det känns lika verkligt men samtidigt lika ofattbart som i slutet på augusti.

Erik är inte här


Håkan hellström
Brännö serenad

Dagarna rinner iväg, men faktum kvarstår

världen är fortfarande en själ fattigare