Det var en gång
en sömnig liten stad långt uppe i norra delen av landet. Så långt upp så Bottenhavet blivit Bottenviken och avståndet till Atlanten var så stort att det bräckta vattnet nästan kunde drickas.
I den här staden levde människorna precis som alla andra - livet gick sin gilla gång med arbete och skola, barn och vänner. Tidningen skulle hämtas och gården skulle skottas - och gärna ett glas vin eller en bioföreställning på lördagskvällarna efter helgshopping och storhandel.
Men det finns någonting som skiljer dessa människor från många invånare i andra städer. De har ett brinnande gemensamt intresse som diskuteras under kafferaster, när man möts på stan och i matbutiken.
De har ett hockeylag.
Detta hockeylag har kämpat länge länge för att nå resultat och varje år har stadens invånare stöttat, hejat och bevittnat i stort sett varje hemmamatch - bara för att gång på gång i slutet av säsongen få sitta med tomma blickar och tårfyllda ögon och se hur laget inte riktigt räckte till i år igen.
Den här staden cirkulerar kring och a n d a s hockey. De finns supportrar i denna bygd som planerar sina semesterdagar för att kunna se alla matcher, vare sig de är hemma i hockeytemplet eller långt ner i andra delen av landet.
Det här är staden där isladan fylls till sista plats varje år i slutet av sommaren för att få presenterat för sig det nya laget och se dessa obalanserade herrar ta sina första stapplande skär på säsongens första isträning.
Det här är staden där gatorna är tomma, biltrafiken så gott som obefintlig och vissa affärer stänger tidigare för att omsättningen ändå inte är att räkna med när hockeylaget spelar hemmamatch.
Det här är staden där trafiken startar som ett ryck igen när matchen är över, den verkar vara enkelriktad och alla människor, bilar och cyklar kommer från samma håll - uppifrån Vitberget och isladan.
Och framför allt - det här är staden som efter 16 års kämpande äntligen tog sig upp i Elitserien, och mötte sitt lag i snöstormen mitt i veckan, mitt i natten ute vid flygplatsen för att hylla sina hjältar, befann sig i ett segerrus flera veckor efteråt, firade uppflyttningen med temakvällar och mottagning på torget och kände att ÄNTLIGEN får vi bevis på vad vi hela tiden trott på - vi är ett elitlag. Kvällstidningarna och nyheterna rapporterade att kvalseriespöket äntligen var besegrat, att david hade vunit över Goliat - men att det säkert blev en ettårig sejour - för egentligen var det bara tur.
Laget har sedan dess ständigt fått kämpa i motvind, experterna har sågat laguppställning efter laguppställning och skickat denna stads stolthet så långt ner i tippade tabellen som möjligt.
Nu, snart tre år senare kunde en hel stad - och många utflyttade sympatisörer, mig själv inräknad - faktiskt gå och lägga sig med vetskapen att just nu är faktiskt våra tigerränder och vår taggtråd bäst i sverige, serieledande alltså.
Och jag anar att lunchpratet och stadsmötena har precis samma innehåll som tidigare, men med den ofantliga stolthet som bara en Skelleftebo kan ha när han eller hon pratar om laget i sitt hjärta.
Och jag önskar att jag var där, precis som när laget gick upp och jag knappt sov på en vecka för att jag hade fullt upp med alla firningar.
Dagen efter elitserieuppgången var det som att himlen var högre upp, ljuset var vackrare och andetagen lättare. Bussarna körde runt med AIK-vimplar och alla affärer hade svart-gula skyltfönster, arbetsplatserna bjöd på AIK-tårta och livet var underbart.
Det är vad som är speciellt med Skellefteå. Det är mitt hem, mina vänner, mina gator - men framför allt - glädjen som går att finna i den gemensamma knytpunkten, i detta fall vårt älskade hockeylag.
Igår ville jag vara i Ladan och sjunga så stämbanden knakar
Vi älskar er skellefteå
det kan ni lita på
för alltid ska mitt hjärta slå
för skellefte aik
I den här staden levde människorna precis som alla andra - livet gick sin gilla gång med arbete och skola, barn och vänner. Tidningen skulle hämtas och gården skulle skottas - och gärna ett glas vin eller en bioföreställning på lördagskvällarna efter helgshopping och storhandel.
Men det finns någonting som skiljer dessa människor från många invånare i andra städer. De har ett brinnande gemensamt intresse som diskuteras under kafferaster, när man möts på stan och i matbutiken.
De har ett hockeylag.
Detta hockeylag har kämpat länge länge för att nå resultat och varje år har stadens invånare stöttat, hejat och bevittnat i stort sett varje hemmamatch - bara för att gång på gång i slutet av säsongen få sitta med tomma blickar och tårfyllda ögon och se hur laget inte riktigt räckte till i år igen.
Den här staden cirkulerar kring och a n d a s hockey. De finns supportrar i denna bygd som planerar sina semesterdagar för att kunna se alla matcher, vare sig de är hemma i hockeytemplet eller långt ner i andra delen av landet.
Det här är staden där isladan fylls till sista plats varje år i slutet av sommaren för att få presenterat för sig det nya laget och se dessa obalanserade herrar ta sina första stapplande skär på säsongens första isträning.
Det här är staden där gatorna är tomma, biltrafiken så gott som obefintlig och vissa affärer stänger tidigare för att omsättningen ändå inte är att räkna med när hockeylaget spelar hemmamatch.
Det här är staden där trafiken startar som ett ryck igen när matchen är över, den verkar vara enkelriktad och alla människor, bilar och cyklar kommer från samma håll - uppifrån Vitberget och isladan.
Och framför allt - det här är staden som efter 16 års kämpande äntligen tog sig upp i Elitserien, och mötte sitt lag i snöstormen mitt i veckan, mitt i natten ute vid flygplatsen för att hylla sina hjältar, befann sig i ett segerrus flera veckor efteråt, firade uppflyttningen med temakvällar och mottagning på torget och kände att ÄNTLIGEN får vi bevis på vad vi hela tiden trott på - vi är ett elitlag. Kvällstidningarna och nyheterna rapporterade att kvalseriespöket äntligen var besegrat, att david hade vunit över Goliat - men att det säkert blev en ettårig sejour - för egentligen var det bara tur.
Laget har sedan dess ständigt fått kämpa i motvind, experterna har sågat laguppställning efter laguppställning och skickat denna stads stolthet så långt ner i tippade tabellen som möjligt.
Nu, snart tre år senare kunde en hel stad - och många utflyttade sympatisörer, mig själv inräknad - faktiskt gå och lägga sig med vetskapen att just nu är faktiskt våra tigerränder och vår taggtråd bäst i sverige, serieledande alltså.
Och jag anar att lunchpratet och stadsmötena har precis samma innehåll som tidigare, men med den ofantliga stolthet som bara en Skelleftebo kan ha när han eller hon pratar om laget i sitt hjärta.
Och jag önskar att jag var där, precis som när laget gick upp och jag knappt sov på en vecka för att jag hade fullt upp med alla firningar.
Dagen efter elitserieuppgången var det som att himlen var högre upp, ljuset var vackrare och andetagen lättare. Bussarna körde runt med AIK-vimplar och alla affärer hade svart-gula skyltfönster, arbetsplatserna bjöd på AIK-tårta och livet var underbart.
Det är vad som är speciellt med Skellefteå. Det är mitt hem, mina vänner, mina gator - men framför allt - glädjen som går att finna i den gemensamma knytpunkten, i detta fall vårt älskade hockeylag.
Igår ville jag vara i Ladan och sjunga så stämbanden knakar
Vi älskar er skellefteå
det kan ni lita på
för alltid ska mitt hjärta slå
för skellefte aik
Ny luft!
Jag vaknade imorse utvilad, pigg och harmonisk. Klädde på mig täckbyxor för första gången denna säsong - termometern visade på fem minusgrader - och begav mig ut på en lång morgonpromenad med hunden.
Så vackert det var! Och vilken härlig känsla att släppa ut andetag efter andetag och se kylig andningsrök sprida sig runt omkring. Solen sken över halvfrusna sjöar, och grässtrån och grenar var alldeles överrumplade av frostens nattliga attack.
Vi gick omkring jag och hunden, hon lycklig över att hennes människa äntligen tog sig tid till en riktigt lång promenad. Och jag, jag gick runt och bara njöt, tog in varenda andetag, varje ögonblick.
Stressen och pressen är över för denna gång
Jag kan verkligen andas igen.
Så vackert det var! Och vilken härlig känsla att släppa ut andetag efter andetag och se kylig andningsrök sprida sig runt omkring. Solen sken över halvfrusna sjöar, och grässtrån och grenar var alldeles överrumplade av frostens nattliga attack.
Vi gick omkring jag och hunden, hon lycklig över att hennes människa äntligen tog sig tid till en riktigt lång promenad. Och jag, jag gick runt och bara njöt, tog in varenda andetag, varje ögonblick.
Stressen och pressen är över för denna gång
Jag kan verkligen andas igen.
Ketchup
Det räcker nu
eller förresten...ge mig allt på en gång.
Det är ju så det brukar vara, det är väl så livet fungerar.
Ketchupeffekten, liksom
Men just nu är det inte händelser såsom
att skaka flaskan och innehållet åker ut i en klump
nej, flaskan gick sönder och ketchupen ligger utspridd
över köksgolvet,
flaskan i tusen delar runt omkring
och vattnet är avstängt
om ni förstår?
Varför är livet så b r ä c k l i g t ?
BRAK?
Har sedan länge observerat vad olika kategorier av tränande människor lägger krut på i gymmet, och denna morgon när jag delade styrketräningslokalen med kustjägarna blev det smärtsamt tydligt att de verkligen anammat det traditionella BRAK-begreppet från militären.
Tyvärr har väl inte alla uppmärksammat vad denna förkortning står för, utan hellre koncentrerar sig på vad som är allmänt gångbart(?) på beachen.
När jag bestämt mig för att mönstra så var det vissa riktlinjer som delades ut inför denna testning av fysiken. Det som skulle fokuseras på var alltså BRAK - buk, rygg, axlar och knän. Inget ont om detta - särskilt som representant för den kvinnliga fysiken verkade det som ett fint råd eftersom dessa muskelgrupper är något som får utstå större belastning och därför skulle testas på olika sätt. Av olika anledningar (fåfänga?) skulle jag nog vilja påstå att de som tränade idag (ska absolut inte dra alla över en kam, men det fanns ändå rätt tydliga tendenser) hade en annan bokstavskombination som riktlinje.
Bröst Rygg Armar Axlar Buk....BRAAB?? Observera att Knän, dvs ben helt glömts bort eller prioriterats långt ner på listan här...
Jag kände mig verklgen som en minoritet när jag plockade fram min pilatesboll och mina funktionella övningar, där varje baksidesövning balanserades upp med en framsidesövning. De stora, stela killarna började i och för sig mumla något om benträning eller stretching i min närhet, men så mycket mer än prat blev det inte heller.
Jag upplever det som ytterst märkligt att idealet med fullständig osymmetri mellan överkropp och ben är det allmänt accepterade idag, eller att en man som inte kan hålla sina övertränade biceps in mot kroppen och går med fullständigt framåtroterade axlar och forkortade bröstmuskler anses vacker.
En människa som säger sig ha kontroll över sin kropp och kunskap om hur denna bör tränas - kanske borde ta sig en titt i spegeln någongång och koncentrera sig på annat än överarmens kontur eller klyftan mellan bröstets muskler. Vad händer med hållningen, med muskelspänningen och balansen med en sådan instabilitet i kroppen?
Förr eller senare får man ont.
Då spelar det ingen roll hur "snygg" man nu än anser sig vara, eller hur "väl" man lyckats forma sin kropp. Och DET är vad jag ser när jag ser sådana enkelriktade, bicepsfixerade människor. Jag blir inte imponerad, upphetsad eller ens lite exalterad. Jag lider med er.
Men å andra sidan behöver jag väl inte oroa mig för arbetsbrist i framtiden - kommer bara svämma in folk på massage, yoga och rehabträning. Vi ses på några år!
Tyvärr har väl inte alla uppmärksammat vad denna förkortning står för, utan hellre koncentrerar sig på vad som är allmänt gångbart(?) på beachen.
När jag bestämt mig för att mönstra så var det vissa riktlinjer som delades ut inför denna testning av fysiken. Det som skulle fokuseras på var alltså BRAK - buk, rygg, axlar och knän. Inget ont om detta - särskilt som representant för den kvinnliga fysiken verkade det som ett fint råd eftersom dessa muskelgrupper är något som får utstå större belastning och därför skulle testas på olika sätt. Av olika anledningar (fåfänga?) skulle jag nog vilja påstå att de som tränade idag (ska absolut inte dra alla över en kam, men det fanns ändå rätt tydliga tendenser) hade en annan bokstavskombination som riktlinje.
Bröst Rygg Armar Axlar Buk....BRAAB?? Observera att Knän, dvs ben helt glömts bort eller prioriterats långt ner på listan här...
Jag kände mig verklgen som en minoritet när jag plockade fram min pilatesboll och mina funktionella övningar, där varje baksidesövning balanserades upp med en framsidesövning. De stora, stela killarna började i och för sig mumla något om benträning eller stretching i min närhet, men så mycket mer än prat blev det inte heller.
Jag upplever det som ytterst märkligt att idealet med fullständig osymmetri mellan överkropp och ben är det allmänt accepterade idag, eller att en man som inte kan hålla sina övertränade biceps in mot kroppen och går med fullständigt framåtroterade axlar och forkortade bröstmuskler anses vacker.
En människa som säger sig ha kontroll över sin kropp och kunskap om hur denna bör tränas - kanske borde ta sig en titt i spegeln någongång och koncentrera sig på annat än överarmens kontur eller klyftan mellan bröstets muskler. Vad händer med hållningen, med muskelspänningen och balansen med en sådan instabilitet i kroppen?
Förr eller senare får man ont.
Då spelar det ingen roll hur "snygg" man nu än anser sig vara, eller hur "väl" man lyckats forma sin kropp. Och DET är vad jag ser när jag ser sådana enkelriktade, bicepsfixerade människor. Jag blir inte imponerad, upphetsad eller ens lite exalterad. Jag lider med er.
Men å andra sidan behöver jag väl inte oroa mig för arbetsbrist i framtiden - kommer bara svämma in folk på massage, yoga och rehabträning. Vi ses på några år!
Du vet att...
du befinner dig i tentaperiod när...
1) Du tycker det är fullt normalt att sitta med en inlämningsuppgift kvart i tolv en fredagskväll
2) Du inte vet om det är lördag eller tisdag
3) Dina linser är grumliga hur mycket du än rengör dem
4) Du längtar efter att dammsuga
5) Du tar med dig tandborsten in i duschen för att spara lite tid
6) Du tycker att mikrogröt a'la 3 min är utmärkt mat - till frukost, lunch och middag
7) Du har kaffefläckar på alla dina anteckningar
8) Du har apelsinfläckar på alla dina anteckningar
9) Du har juicefläckar på alla...ja du förstår?
10) Du tar på dig de kläder du hittar på morgonen, även om det är sambons sockar och ett skrynkligt gammalt linne
11) Du har mer kläder i tvättkorgen än i garderoben
12) Du springer till yogapasset
13) Du tar på hästen täcket bak-och-fram
14) Din sambo bäddar sängen
15) Din hund sätter sig på datorn i ren protest
16) Du har fördubblat kaffekonsumtionen
17) Du kör på fel sida refugen och uppe på trottoarkanten för att spara tid i dina svängar
18) Du har världens skönaste säng
19) Du kommer på 18 punkter på en sådan här meningslös lista istället för att plugga
-- för du är så förb****t less på Maslow, Skinner, Freud, Stern och deras psykodynamiskhumanistbehavioristkognitivistiska perspektiv på livet. Sådetså.
Söndag, minusgrader
var ute en sväng imorse med hunden, turligt nog med nyladdad kamera.
Blir både glad och ledsen av sådana scener, som en riktigt sorglig låt som ger rysningar just för sin sorglighet, men samtidigt lyckan av att fortfarande kunna känna, lyckan av att leva. Naturen kändes, trots solskenet, lite uppgiven idag. Som att det är så tydligt att sommaren, och snart hösten också, är förbi.
Som att allting stannar upp, fryser till och v ä n t a r.
Så här ser kanske inte alla dagar vid Luleälven ut, men just idag bor jag vackert.
just nu:
Bob Dylan
It's All Over now, baby Blue
Blir både glad och ledsen av sådana scener, som en riktigt sorglig låt som ger rysningar just för sin sorglighet, men samtidigt lyckan av att fortfarande kunna känna, lyckan av att leva. Naturen kändes, trots solskenet, lite uppgiven idag. Som att det är så tydligt att sommaren, och snart hösten också, är förbi.
Som att allting stannar upp, fryser till och v ä n t a r.
Så här ser kanske inte alla dagar vid Luleälven ut, men just idag bor jag vackert.
just nu:
Bob Dylan
It's All Over now, baby Blue
Vardagsmirakel
när jag vaknade imorse såg världen annorlunda ut,
jag slog upp mina ljusblå mot en helt klar dag, full med möjligheter,
mirakel och tanken att allt är möjligt'
jag studsade ur mina lakan, prisade Gud och Muhammed
Krishna och DiLeva - mirakel kan ske!
Miraklet hände mig!
Euforisk springar jag in i badrummet
bara för att upptäcka de tomma linsburkarna
Jag somnade i linserna igår kväll....
jag slog upp mina ljusblå mot en helt klar dag, full med möjligheter,
mirakel och tanken att allt är möjligt'
jag studsade ur mina lakan, prisade Gud och Muhammed
Krishna och DiLeva - mirakel kan ske!
Miraklet hände mig!
Euforisk springar jag in i badrummet
bara för att upptäcka de tomma linsburkarna
Jag somnade i linserna igår kväll....
Jag vill inte
Jag vill inte sitta och fortsätta som att ingenting har hänt.
Jag vill inte åka iväg till föreläsningar som tolkar en påhittad person
Jag vill inte dela upp utvecklingen i olika faser
Jag vill inte köpa att allt vi gör är styrt av den reaktion vi får
Jag vill plocka upp telefonen och ringa DItt nummer,
utan att nås av abonnenten har upphört
Jag vill sätta mig på bussen, mötas på torget och ta vårt fika
såsom vi alltid gjorde
såsom vi alltid skulle
Jag vill sakna dej
så att glädjen när vi ses blir så stor
Jag hatar den tomhet, det eko som fyller mig allt mer
jag avskyr det faktum att de glirlingar jag får
kommer från någon annan än du
jag fyller tiden, jag fyller platserna
jag irrar runt, än hit, än dit
men hur jag än gör...
det räcker inte
för största utrymmet är upptaget
av tomrummet efter den som en gång var
m e n i n t e l ä n g r e ä r
Jag vill inte åka iväg till föreläsningar som tolkar en påhittad person
Jag vill inte dela upp utvecklingen i olika faser
Jag vill inte köpa att allt vi gör är styrt av den reaktion vi får
Jag vill plocka upp telefonen och ringa DItt nummer,
utan att nås av abonnenten har upphört
Jag vill sätta mig på bussen, mötas på torget och ta vårt fika
såsom vi alltid gjorde
såsom vi alltid skulle
Jag vill sakna dej
så att glädjen när vi ses blir så stor
Jag hatar den tomhet, det eko som fyller mig allt mer
jag avskyr det faktum att de glirlingar jag får
kommer från någon annan än du
jag fyller tiden, jag fyller platserna
jag irrar runt, än hit, än dit
men hur jag än gör...
det räcker inte
för största utrymmet är upptaget
av tomrummet efter den som en gång var
m e n i n t e l ä n g r e ä r
Så skimrande...
var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när dusatt inne och pluggade
sa jag att det är strålande vackert
krispigt högt-över-huvudet
-höstväder idag?
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du
sa jag att det är strålande vackert
krispigt högt-över-huvudet
-höstväder idag?
Träning som stresshantering?
Vi läser ju (bland annat) Hälsopromotion nu. Och tyvärr är det så att en stor del av den kursen går ut på att lära oss hur vi kan minska stress, både för oss själva och för framtida patienter. Helt motsägelsefullt så dränker de oss i inlämningar, rapporter och seminarier om just stresshantering, men det hör inte hit just nu...
Den vanligaste förklaringen som brukar nämnas vid den fysiska stressreaktionen, är just den uråldriga "fight -and -flight" mekanismen som så smidigt finns inprogrammerad i vårt kroppsliga system. Detta påfund var ju alldeles utmärkt när vi tvingades slåss för vår överlevnad eller springa ifrån en tiger - men nu, i närvarande stund - har vi väl inte alltför stor behållning av detta. Visst skärper stressen våra sinnen och hjälper oss med fokusering - men hur länge då??
Det man brukar säga då, som allmän lösning på stressproblem är att ge utlopp för denna förhöjda energi, förbruka den helt enkelt och sedan ge kroppen en tid till återämtning.
Men här kommer det verkligt intressanta.
Jag har inte gjort några regelrätta studier på detta, men jag använder mig av vad vår lärare skulle kalla "beprövad erfarenhet" istället. Som man kanske skulle kunna dryfta sig till att tro, så har det passerat åtskilliga timmar, dagar, veckor, nätter - flera år under tiden jag har varit på gymmet. Och om träning nu vore det exeptionellt bästa sättet att göra sig av med sin stress så borde väl allt gymfolk glida runt mellan gruppträningspassen och styrkemaskinerna i ett härligt endorfin/oxytocin-töcken?
Det är en underdrift att säga att det inte stämmer - de mest stressade människorna jag känner är väl de som tränar mer än 5ggr/vecka. Många, inte alla, har groteska agendor där passen trängs mellan jobb, skola familj, tvättider och jag vet inte vad. För även om de tränar mer än andra kanske tror sig ha tid med - så gör de ju fortfarande allt annat också.
Ni anar inte den paniken som kunde uppstå om jag drog över tiden på ett Pump-pass, de kastade vikter omkring sig, sprang ut genom dörren under stretchingen och var borta från Kompaniet före jag ens hunnit stänga av musiken. Vi talar nu om samma människor som stressar in i salen två minuter före passet ska börja - fullt påklädda - drar av sig överdragskläderna samtidigt som de fyller vattenflaskan och hämtar vikter, pratar i telefonen och äter. Snacka om simultanförmåga!
Men vad hände med avkopplingen? Är inte stretching/avslappning inräknat i deras pass?
Eller vad händer med den överarbetade utmattningsbrända småbarnsmamman som får förslaget "Men du kan ju träna 3 ggr i veckan. Det är bra för att minska din stress!" Hur tänkte ni då? Minska på stressen genom att öka på antalet saker att göra? Visst är tanken i sig god. Men det blir ju ytterligare ett krav att jämföra sig med, ett annat sammanhang att passa in i.
Missförstå mig rätt nu, jag älskar att träna. Jag kan vakna upp på morgonen och bara studsa ur sängen när jag vet att mitt morgonpass väntar mig eller om jag ska iväg på något värstingpass senare. Men då är ju träningen en stor del av mitt liv också. Jag hade inte varit den jag är idag utan den, utan Friskvårds, eller utan alla kunskaper och inte minst alla människor som jag träffat på genom åren.
Det handlar väl, som i alla andra avseenden i livet, om prioriteringar. Träningen och allt runtomkring den har alltid varit det viktigaste för mig, så när jag tränar eller ska planera in träningen så står allting annat som underordnat - och därför blir träningen den avkoppling och den oas som jag vill att den ska vara.
Blir den ett krav, någonting som måste göras för att passa in, för att se ut på ett visst sätt - då tvivlar jag på träningens effekt som stressreducerande medel. I detta fall tror jag att ändamålet helgar medlen, att dina anledningar, dina personliga bevekelsegrunder till att du gör något, är nog så viktiga som det resultat du uppnår.
Vissa dagar kanske det är bättre att stanna hemma för att du vill, istället för att stressa iväg till yogan för att du måste.
stressigt?
Den vanligaste förklaringen som brukar nämnas vid den fysiska stressreaktionen, är just den uråldriga "fight -and -flight" mekanismen som så smidigt finns inprogrammerad i vårt kroppsliga system. Detta påfund var ju alldeles utmärkt när vi tvingades slåss för vår överlevnad eller springa ifrån en tiger - men nu, i närvarande stund - har vi väl inte alltför stor behållning av detta. Visst skärper stressen våra sinnen och hjälper oss med fokusering - men hur länge då??
Det man brukar säga då, som allmän lösning på stressproblem är att ge utlopp för denna förhöjda energi, förbruka den helt enkelt och sedan ge kroppen en tid till återämtning.
Men här kommer det verkligt intressanta.
Jag har inte gjort några regelrätta studier på detta, men jag använder mig av vad vår lärare skulle kalla "beprövad erfarenhet" istället. Som man kanske skulle kunna dryfta sig till att tro, så har det passerat åtskilliga timmar, dagar, veckor, nätter - flera år under tiden jag har varit på gymmet. Och om träning nu vore det exeptionellt bästa sättet att göra sig av med sin stress så borde väl allt gymfolk glida runt mellan gruppträningspassen och styrkemaskinerna i ett härligt endorfin/oxytocin-töcken?
Det är en underdrift att säga att det inte stämmer - de mest stressade människorna jag känner är väl de som tränar mer än 5ggr/vecka. Många, inte alla, har groteska agendor där passen trängs mellan jobb, skola familj, tvättider och jag vet inte vad. För även om de tränar mer än andra kanske tror sig ha tid med - så gör de ju fortfarande allt annat också.
Ni anar inte den paniken som kunde uppstå om jag drog över tiden på ett Pump-pass, de kastade vikter omkring sig, sprang ut genom dörren under stretchingen och var borta från Kompaniet före jag ens hunnit stänga av musiken. Vi talar nu om samma människor som stressar in i salen två minuter före passet ska börja - fullt påklädda - drar av sig överdragskläderna samtidigt som de fyller vattenflaskan och hämtar vikter, pratar i telefonen och äter. Snacka om simultanförmåga!
Men vad hände med avkopplingen? Är inte stretching/avslappning inräknat i deras pass?
Eller vad händer med den överarbetade utmattningsbrända småbarnsmamman som får förslaget "Men du kan ju träna 3 ggr i veckan. Det är bra för att minska din stress!" Hur tänkte ni då? Minska på stressen genom att öka på antalet saker att göra? Visst är tanken i sig god. Men det blir ju ytterligare ett krav att jämföra sig med, ett annat sammanhang att passa in i.
Missförstå mig rätt nu, jag älskar att träna. Jag kan vakna upp på morgonen och bara studsa ur sängen när jag vet att mitt morgonpass väntar mig eller om jag ska iväg på något värstingpass senare. Men då är ju träningen en stor del av mitt liv också. Jag hade inte varit den jag är idag utan den, utan Friskvårds, eller utan alla kunskaper och inte minst alla människor som jag träffat på genom åren.
Det handlar väl, som i alla andra avseenden i livet, om prioriteringar. Träningen och allt runtomkring den har alltid varit det viktigaste för mig, så när jag tränar eller ska planera in träningen så står allting annat som underordnat - och därför blir träningen den avkoppling och den oas som jag vill att den ska vara.
Blir den ett krav, någonting som måste göras för att passa in, för att se ut på ett visst sätt - då tvivlar jag på träningens effekt som stressreducerande medel. I detta fall tror jag att ändamålet helgar medlen, att dina anledningar, dina personliga bevekelsegrunder till att du gör något, är nog så viktiga som det resultat du uppnår.
Vissa dagar kanske det är bättre att stanna hemma för att du vill, istället för att stressa iväg till yogan för att du måste.
stressigt?
Så ser den ut
ångesten alltså. Det är så märkligt, hur 7,5 hp kan skilja sig så mellan olika kurser. Jag trodde att man antingen hade inlämningsuppgifter, rapporter, seminaruim ELLER tenta. inte allt på en gång!
Men...man lär sig visst något nytt varje dag...
passande...Tro och tvivel, Håkan
Men...man lär sig visst något nytt varje dag...
passande...Tro och tvivel, Håkan
Magiskt
men absolut inte tragiskt.
Jag har förstått från början att antingen så älskar man eller hatar man. Håkan alltså. De som var på Kulturens Hus i Luleå ikväll gjorde det förstnämnda. Jag defenitivt inräknad.
Det var så länge sen sist jag såg honom, på Sollidenscenen närmare bestämt. Han virvlade runt i sin sjömanskostym och sjöng Kom igen Lena...och det var det vackraste jag hört. Inte på det klassiskt vackra sätt som jag tidigare lyssnat på musik - men den andra varianten - den där musiken passerar öronen och förnuftet och expoloderar rakt in i hjärtat.
Vi fick vänta på Lena, men när hon väl kom var hon inte ensam. Så många unga människor som strömmade upp på scenen för att få vara Håkans Lena för en kväll kan inte ha fel. Håkan är magisk.
Jag har förstått från början att antingen så älskar man eller hatar man. Håkan alltså. De som var på Kulturens Hus i Luleå ikväll gjorde det förstnämnda. Jag defenitivt inräknad.
Det var så länge sen sist jag såg honom, på Sollidenscenen närmare bestämt. Han virvlade runt i sin sjömanskostym och sjöng Kom igen Lena...och det var det vackraste jag hört. Inte på det klassiskt vackra sätt som jag tidigare lyssnat på musik - men den andra varianten - den där musiken passerar öronen och förnuftet och expoloderar rakt in i hjärtat.
Vi fick vänta på Lena, men när hon väl kom var hon inte ensam. Så många unga människor som strömmade upp på scenen för att få vara Håkans Lena för en kväll kan inte ha fel. Håkan är magisk.
Kan inte säga annat. Vilka andra ord finns tillgängliga för en man som kan döpa en av världens finaste kärleksvisa till Gårdakvarnar och Skit, inleder konserten med Edelweiss, säger att "ibland är en dröm det finaste man har" och avslutar konserten med den enklaste, vackraste kärleksförklaringen någonsin.
Håkan kan vara maffig, spretig och överväldigande med sina sambatrummor och trumpetsolon.
Men han kan det andra också. Det kortfattade, det precisa. Det självklara.
Sådär självklart att håren bara reser sig på armarna och vägrar lägga sig till rätta.
För det är precis så enkelt, och precis så svårt.
För du är det finaste jag vet
när allt annat är falskt och fel
och jag bara går ner mig
för det är så jag säger det
till dig
- du är det finaste jag vet
Allt roligt börjar
och slutar med
att vi är nere och ute igen
(men vad behöver vi
egentligen?)
Jag vänder mig om,
hon bara ler
allén är inte så dålig ändå
när du går brevid
och det är så jag säger det..
Den som längtar är redan på väg...
Idag tar jag förhoppningsvlis några av de första stegen mot en av mina äldsta önskningar - ett liv som hästägare. Man ska absolut inte glädja sig åt andras olycka - men på något sätt kunde inte skadan ha kommit lämpligare. Det låter förfärligt, jag vet, men det är inte så allvarligt som det låter. Erikas stallhyresgäst har skadat sig och får inte rida på 4 veckor, och under tiden - och troligtvis framöver vill hon att jag ska hjälpa henne med hästen, några dagar i veckan, rida ihop henne, få henne att förstå och hålla igång träningen.
Jag och Erika var ju ut och red i fredags, och fastän det säkert var 3-4 år sedan jag satt på en häst, så blev allting, från den stunden och framåt, rätt igen. Den dagen jag gav upp ridningen tidigare försvann inte bara en överbetungad arbetsbelastning, hela stallansvaret och ridelevsansvaret - en bit av mig själv försvann oxå.
Förhoppningsvis lyckas jag denna gång hålla det på min "personliga nöjes"- nivå istället för att det ska bli ytterligare ett krav, prestationsområde och stressfaktor i mitt liv.
Jag hoppas mina timmar med hästen kan bli lite av en läkning för oss båda. Hon behöver förstå att det finns snälla människor igen, sådana som inte bestraffar med hårda ord och slag.
Jag själv behöver se livet i vitögat - om Eriks död har lärt mig någonting är det att inte be om ursäkt för den jag är, och att viljan och målet, planen och tiden inte ska slösas på.
Och jag bara längtar längtar längtar efter att få sätta igång!
Just NU: Kent - Rosor och palmblad
Jag och Erika var ju ut och red i fredags, och fastän det säkert var 3-4 år sedan jag satt på en häst, så blev allting, från den stunden och framåt, rätt igen. Den dagen jag gav upp ridningen tidigare försvann inte bara en överbetungad arbetsbelastning, hela stallansvaret och ridelevsansvaret - en bit av mig själv försvann oxå.
Förhoppningsvis lyckas jag denna gång hålla det på min "personliga nöjes"- nivå istället för att det ska bli ytterligare ett krav, prestationsområde och stressfaktor i mitt liv.
Jag hoppas mina timmar med hästen kan bli lite av en läkning för oss båda. Hon behöver förstå att det finns snälla människor igen, sådana som inte bestraffar med hårda ord och slag.
Jag själv behöver se livet i vitögat - om Eriks död har lärt mig någonting är det att inte be om ursäkt för den jag är, och att viljan och målet, planen och tiden inte ska slösas på.
Och jag bara längtar längtar längtar efter att få sätta igång!
Just NU: Kent - Rosor och palmblad
ge mig nåt som känns
längtan, alltid denna längtan
härifrån långt bort
långt långt bort
och rosorna fäller alla kronbladen igen
som grät dom blod
för att livet är så kort
