Lyckopillret Håkan
Jag har tagit ett stort antal musiklektioner och deltagit i oräkneliga körövningar. Jag har haft gehörsklasser, analyserat kompositioner och olika genrer. Skulle nog kunna gå så långt som att säga att jag nog har så kallat ö r a för musik
- eller i alla fall en uppfattning om hur saker borde låta.
Efter vändningar och vridningar ur alla möjliga perspektiv har jag nu givit upp.
Vi kan väl komma överrens om att han inte har någon musikalröst precis.
Men han har något annat. Något mycket mer. Precis som jag inte kan sätta fingret på vad som gör min hemstad till min, eller varför mina närmaste vänner är de rätta just för mig, så vet jag inte varför jag fallit så pladask.
I fredags var det så äntligen dags igen. Håkan kom till Idun, Umeå denna gången.
Konserterna med Håkan och hans band kan inte längre räknas på ena handens fingrar, om ens bägge händerna räcker till. Denna gång hade jag varit lite beräknande - om man köper konsertbiljetter till sin lillasyster (utan körkort) så måste man ju följa med...
Så, till konserten då. Daniel Gilbert - även känd som Hurricane - inledde med att säga att det var 121 år sedan Umeå brann, men att de skulle sätta fyr på stan igen. Det tog väl 7 minuter innan hela Idun exploderade i ett eldhav av glädje, vemod och total extas.
Syster som aldrig varit med tidigare stod storögd och förstummad till en början, men fick tillbaka både andning och rörelseförmåga när det gick upp för henne att verkligheten kunde vara så vacker.
De minnesvärda ögonblicken, låtarna och alltid lika finurliga mellansnacken avlöste varandra, och även om det kändes som tiden stannat av just där och då så tog även denna konsert slut.
Bäst denna gång var helt klart Ramlar och Hurricane Gilbert.
Det är väl så, att de tävlas i två klasser när de gäller de bästa Håkan-låtarna; de euforiska kan-inte-stå-still och de lugnare håret-reser-sig-och-jag-älskar-att-leva.
Sämst? Ingenting, allt var bara underbart. Att kvällen tog slut i så fall.
Bilkörning mitt i natten längs en snörökig Efyra hör väl vanligtvis inte till mina favoritsysselsättningar, men hemvägen kändes lätt, så lätt.
Om Kärlek är ett brev skickat tusen gånger så är det så jag säger det
Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din, Håkan!
Storm
Dylan...
Biljetterna.
Jag försöker verkligen att hålla nere mina förväntningar, så att jag inte blir besviken ifall just denna dag skulle visa sig bli en av hans sämre. Men jag har ju aldrig sett honom förut, så självklart hoppas jag på stordåd, något världsomdanande.
För min värld i alla fall.
23 mars som sagt. Nitton och trettio.
Nedräkningen har börjat.
Magiskt
Jag har förstått från början att antingen så älskar man eller hatar man. Håkan alltså. De som var på Kulturens Hus i Luleå ikväll gjorde det förstnämnda. Jag defenitivt inräknad.
Det var så länge sen sist jag såg honom, på Sollidenscenen närmare bestämt. Han virvlade runt i sin sjömanskostym och sjöng Kom igen Lena...och det var det vackraste jag hört. Inte på det klassiskt vackra sätt som jag tidigare lyssnat på musik - men den andra varianten - den där musiken passerar öronen och förnuftet och expoloderar rakt in i hjärtat.
Vi fick vänta på Lena, men när hon väl kom var hon inte ensam. Så många unga människor som strömmade upp på scenen för att få vara Håkans Lena för en kväll kan inte ha fel. Håkan är magisk.
Kan inte säga annat. Vilka andra ord finns tillgängliga för en man som kan döpa en av världens finaste kärleksvisa till Gårdakvarnar och Skit, inleder konserten med Edelweiss, säger att "ibland är en dröm det finaste man har" och avslutar konserten med den enklaste, vackraste kärleksförklaringen någonsin.
Håkan kan vara maffig, spretig och överväldigande med sina sambatrummor och trumpetsolon.
Men han kan det andra också. Det kortfattade, det precisa. Det självklara.
Sådär självklart att håren bara reser sig på armarna och vägrar lägga sig till rätta.
För det är precis så enkelt, och precis så svårt.
För du är det finaste jag vet
när allt annat är falskt och fel
och jag bara går ner mig
för det är så jag säger det
till dig
- du är det finaste jag vet
Allt roligt börjar
och slutar med
att vi är nere och ute igen
(men vad behöver vi
egentligen?)
Jag vänder mig om,
hon bara ler
allén är inte så dålig ändå
när du går brevid
och det är så jag säger det..
...
Brian Littrell.
Kunde inte ha sagt det bättre själv.
...
Tyler Hilton
Missing You
Besatt!
Jag är tjejen som verkligen har personifierat "Jag ska bara..." nu i veckan. Bara ett till avsnitt, bara ett till...Jag vet att man nog ska passa sig för att jämföra ONE TREE HILL med droger och liknande, men på något sätt måste det ju vara samma princip.
Man lurar sig själv, tappar tidsuppfattningen, kan se samma sak om och om igen, skäms lite för sin omgivning och försöker dölja vad det är man tittar på. Jag skimmade igenom flera torrenter idag, bara för att hitta sista utgivna avsnittet - med franska subtitles!!
Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men till skillnad från det första avsnittet som jag bara hade tur att jag råkade ha på tvn, så har de allt annat än tur när de gör den där serien...de är så skickliga! otroligt bra gjort att lyckas behålla mig genom varenda avsnitt i fem säsonger.
Men det jag tror verkligen gör serien så underbar ( i mina ögon och öron) är ju definitivt MUSIKEN. Jag är nog en Peyton - let the music heal your soul - liksom =)
För musik säger så mycket mer än ord. Jag vet ju bara ur mitt liv, att de viktigaste ögonblicken - de har en sång. Olika människor och olika händelser, de har alla sin egen sång. Och kanske gör sådana saker mig till en hopplös romantiker, men å andra sidan så oändligt mkt lyckligare.
SPELAS NU: Michelle Featherstone - Coffee and Cigarettes
