Den där tävlingsinstinkten
ställer mest bara till det för mig, känner jag.
Jag var ute på tidig morgonpromenad med hunden imorse, och hade väl sett framemot ett trevligt uppvaknande. Det var lagom kallt, Novisen var på glatt humör och jag hade gott om tid innan det var dags att åka in till universitetet och nya kursintron.
Halvvägs på vår promenad dyker det upp en morgonpromenerare från ingenstans och avancerar bakom. Jag hörde henne på långt avstånd då hon hade täckbyxor som lät swish-swish-swish-swish varje steg hon förflyttade sig.
Till min förskräckelse hörde jag att hennes stegfrekvens var något högre än min ( och jag går fort vill jag lova!), så självklart var jag tvungen att höja mitt tempo. Detta är då något som sker helt automatiskt, utan att jag egentligen reflekterar över det.
Det bara är så - You shall not pass! och den raska promenaden övergick till de tystas kamp - för tydligen var hon bakom mig en likadan. Vi gick fortare och fortare, vår framfart började snarare likna VM i gång än stilla morgonmotion. Jag kände hur jag började irritera mig mer och mer på henne, hur vågar hon liksom? Komma här och tro att hon bara kan gå ut i ytterfilen och passera mig? Jag, den hurtiga, med snabba lilla racervovven?
Just när jag kände att stegen omöjligen kunde bli längre eller snabbare, så svängde hon lyckligtvis av på en sidogata och jag kunde börja sakta in på stegen. Inte för hastigt dock, hon skulle inte få det nöjet att förstå att detta inte var min vanliga gångfrekvens.
När jag så kom hem - mycket tidigare än planerat, med hjärtat dunkande uppe i halsen, var det bara att kasta av sig kläderna och hoppa in i duschen. Dagens första träningspass var tydligen avklarat...
Och, jo...jag har samma svårigheter att bemästra när jag cyklar. Jag kan inte cykla långsamt.
Måste alltid tävla med mig själv uppför backarna eller testa hur högt upp jag kan ta mig på högsta växeln innan jag behöver växla ned. Jag får syn på en mötande bil och ser hur många lyktstolpar jag hinner passera innan vi möts, klockar mig själv på väg ut till stugan och packar väskan för att eliminera luftmotståndet.
Skadad?
Jo, men jag har rätt maffiga mm Quadriceps femoris å andra sidan...
Jag var ute på tidig morgonpromenad med hunden imorse, och hade väl sett framemot ett trevligt uppvaknande. Det var lagom kallt, Novisen var på glatt humör och jag hade gott om tid innan det var dags att åka in till universitetet och nya kursintron.
Halvvägs på vår promenad dyker det upp en morgonpromenerare från ingenstans och avancerar bakom. Jag hörde henne på långt avstånd då hon hade täckbyxor som lät swish-swish-swish-swish varje steg hon förflyttade sig.
Till min förskräckelse hörde jag att hennes stegfrekvens var något högre än min ( och jag går fort vill jag lova!), så självklart var jag tvungen att höja mitt tempo. Detta är då något som sker helt automatiskt, utan att jag egentligen reflekterar över det.
Det bara är så - You shall not pass! och den raska promenaden övergick till de tystas kamp - för tydligen var hon bakom mig en likadan. Vi gick fortare och fortare, vår framfart började snarare likna VM i gång än stilla morgonmotion. Jag kände hur jag började irritera mig mer och mer på henne, hur vågar hon liksom? Komma här och tro att hon bara kan gå ut i ytterfilen och passera mig? Jag, den hurtiga, med snabba lilla racervovven?
Just när jag kände att stegen omöjligen kunde bli längre eller snabbare, så svängde hon lyckligtvis av på en sidogata och jag kunde börja sakta in på stegen. Inte för hastigt dock, hon skulle inte få det nöjet att förstå att detta inte var min vanliga gångfrekvens.
När jag så kom hem - mycket tidigare än planerat, med hjärtat dunkande uppe i halsen, var det bara att kasta av sig kläderna och hoppa in i duschen. Dagens första träningspass var tydligen avklarat...
Och, jo...jag har samma svårigheter att bemästra när jag cyklar. Jag kan inte cykla långsamt.
Måste alltid tävla med mig själv uppför backarna eller testa hur högt upp jag kan ta mig på högsta växeln innan jag behöver växla ned. Jag får syn på en mötande bil och ser hur många lyktstolpar jag hinner passera innan vi möts, klockar mig själv på väg ut till stugan och packar väskan för att eliminera luftmotståndet.
Skadad?
Jo, men jag har rätt maffiga mm Quadriceps femoris å andra sidan...
BRAK?
Har sedan länge observerat vad olika kategorier av tränande människor lägger krut på i gymmet, och denna morgon när jag delade styrketräningslokalen med kustjägarna blev det smärtsamt tydligt att de verkligen anammat det traditionella BRAK-begreppet från militären.
Tyvärr har väl inte alla uppmärksammat vad denna förkortning står för, utan hellre koncentrerar sig på vad som är allmänt gångbart(?) på beachen.
När jag bestämt mig för att mönstra så var det vissa riktlinjer som delades ut inför denna testning av fysiken. Det som skulle fokuseras på var alltså BRAK - buk, rygg, axlar och knän. Inget ont om detta - särskilt som representant för den kvinnliga fysiken verkade det som ett fint råd eftersom dessa muskelgrupper är något som får utstå större belastning och därför skulle testas på olika sätt. Av olika anledningar (fåfänga?) skulle jag nog vilja påstå att de som tränade idag (ska absolut inte dra alla över en kam, men det fanns ändå rätt tydliga tendenser) hade en annan bokstavskombination som riktlinje.
Bröst Rygg Armar Axlar Buk....BRAAB?? Observera att Knän, dvs ben helt glömts bort eller prioriterats långt ner på listan här...
Jag kände mig verklgen som en minoritet när jag plockade fram min pilatesboll och mina funktionella övningar, där varje baksidesövning balanserades upp med en framsidesövning. De stora, stela killarna började i och för sig mumla något om benträning eller stretching i min närhet, men så mycket mer än prat blev det inte heller.
Jag upplever det som ytterst märkligt att idealet med fullständig osymmetri mellan överkropp och ben är det allmänt accepterade idag, eller att en man som inte kan hålla sina övertränade biceps in mot kroppen och går med fullständigt framåtroterade axlar och forkortade bröstmuskler anses vacker.
En människa som säger sig ha kontroll över sin kropp och kunskap om hur denna bör tränas - kanske borde ta sig en titt i spegeln någongång och koncentrera sig på annat än överarmens kontur eller klyftan mellan bröstets muskler. Vad händer med hållningen, med muskelspänningen och balansen med en sådan instabilitet i kroppen?
Förr eller senare får man ont.
Då spelar det ingen roll hur "snygg" man nu än anser sig vara, eller hur "väl" man lyckats forma sin kropp. Och DET är vad jag ser när jag ser sådana enkelriktade, bicepsfixerade människor. Jag blir inte imponerad, upphetsad eller ens lite exalterad. Jag lider med er.
Men å andra sidan behöver jag väl inte oroa mig för arbetsbrist i framtiden - kommer bara svämma in folk på massage, yoga och rehabträning. Vi ses på några år!
Tyvärr har väl inte alla uppmärksammat vad denna förkortning står för, utan hellre koncentrerar sig på vad som är allmänt gångbart(?) på beachen.
När jag bestämt mig för att mönstra så var det vissa riktlinjer som delades ut inför denna testning av fysiken. Det som skulle fokuseras på var alltså BRAK - buk, rygg, axlar och knän. Inget ont om detta - särskilt som representant för den kvinnliga fysiken verkade det som ett fint råd eftersom dessa muskelgrupper är något som får utstå större belastning och därför skulle testas på olika sätt. Av olika anledningar (fåfänga?) skulle jag nog vilja påstå att de som tränade idag (ska absolut inte dra alla över en kam, men det fanns ändå rätt tydliga tendenser) hade en annan bokstavskombination som riktlinje.
Bröst Rygg Armar Axlar Buk....BRAAB?? Observera att Knän, dvs ben helt glömts bort eller prioriterats långt ner på listan här...
Jag kände mig verklgen som en minoritet när jag plockade fram min pilatesboll och mina funktionella övningar, där varje baksidesövning balanserades upp med en framsidesövning. De stora, stela killarna började i och för sig mumla något om benträning eller stretching i min närhet, men så mycket mer än prat blev det inte heller.
Jag upplever det som ytterst märkligt att idealet med fullständig osymmetri mellan överkropp och ben är det allmänt accepterade idag, eller att en man som inte kan hålla sina övertränade biceps in mot kroppen och går med fullständigt framåtroterade axlar och forkortade bröstmuskler anses vacker.
En människa som säger sig ha kontroll över sin kropp och kunskap om hur denna bör tränas - kanske borde ta sig en titt i spegeln någongång och koncentrera sig på annat än överarmens kontur eller klyftan mellan bröstets muskler. Vad händer med hållningen, med muskelspänningen och balansen med en sådan instabilitet i kroppen?
Förr eller senare får man ont.
Då spelar det ingen roll hur "snygg" man nu än anser sig vara, eller hur "väl" man lyckats forma sin kropp. Och DET är vad jag ser när jag ser sådana enkelriktade, bicepsfixerade människor. Jag blir inte imponerad, upphetsad eller ens lite exalterad. Jag lider med er.
Men å andra sidan behöver jag väl inte oroa mig för arbetsbrist i framtiden - kommer bara svämma in folk på massage, yoga och rehabträning. Vi ses på några år!
Träning som stresshantering?
Vi läser ju (bland annat) Hälsopromotion nu. Och tyvärr är det så att en stor del av den kursen går ut på att lära oss hur vi kan minska stress, både för oss själva och för framtida patienter. Helt motsägelsefullt så dränker de oss i inlämningar, rapporter och seminarier om just stresshantering, men det hör inte hit just nu...
Den vanligaste förklaringen som brukar nämnas vid den fysiska stressreaktionen, är just den uråldriga "fight -and -flight" mekanismen som så smidigt finns inprogrammerad i vårt kroppsliga system. Detta påfund var ju alldeles utmärkt när vi tvingades slåss för vår överlevnad eller springa ifrån en tiger - men nu, i närvarande stund - har vi väl inte alltför stor behållning av detta. Visst skärper stressen våra sinnen och hjälper oss med fokusering - men hur länge då??
Det man brukar säga då, som allmän lösning på stressproblem är att ge utlopp för denna förhöjda energi, förbruka den helt enkelt och sedan ge kroppen en tid till återämtning.
Men här kommer det verkligt intressanta.
Jag har inte gjort några regelrätta studier på detta, men jag använder mig av vad vår lärare skulle kalla "beprövad erfarenhet" istället. Som man kanske skulle kunna dryfta sig till att tro, så har det passerat åtskilliga timmar, dagar, veckor, nätter - flera år under tiden jag har varit på gymmet. Och om träning nu vore det exeptionellt bästa sättet att göra sig av med sin stress så borde väl allt gymfolk glida runt mellan gruppträningspassen och styrkemaskinerna i ett härligt endorfin/oxytocin-töcken?
Det är en underdrift att säga att det inte stämmer - de mest stressade människorna jag känner är väl de som tränar mer än 5ggr/vecka. Många, inte alla, har groteska agendor där passen trängs mellan jobb, skola familj, tvättider och jag vet inte vad. För även om de tränar mer än andra kanske tror sig ha tid med - så gör de ju fortfarande allt annat också.
Ni anar inte den paniken som kunde uppstå om jag drog över tiden på ett Pump-pass, de kastade vikter omkring sig, sprang ut genom dörren under stretchingen och var borta från Kompaniet före jag ens hunnit stänga av musiken. Vi talar nu om samma människor som stressar in i salen två minuter före passet ska börja - fullt påklädda - drar av sig överdragskläderna samtidigt som de fyller vattenflaskan och hämtar vikter, pratar i telefonen och äter. Snacka om simultanförmåga!
Men vad hände med avkopplingen? Är inte stretching/avslappning inräknat i deras pass?
Eller vad händer med den överarbetade utmattningsbrända småbarnsmamman som får förslaget "Men du kan ju träna 3 ggr i veckan. Det är bra för att minska din stress!" Hur tänkte ni då? Minska på stressen genom att öka på antalet saker att göra? Visst är tanken i sig god. Men det blir ju ytterligare ett krav att jämföra sig med, ett annat sammanhang att passa in i.
Missförstå mig rätt nu, jag älskar att träna. Jag kan vakna upp på morgonen och bara studsa ur sängen när jag vet att mitt morgonpass väntar mig eller om jag ska iväg på något värstingpass senare. Men då är ju träningen en stor del av mitt liv också. Jag hade inte varit den jag är idag utan den, utan Friskvårds, eller utan alla kunskaper och inte minst alla människor som jag träffat på genom åren.
Det handlar väl, som i alla andra avseenden i livet, om prioriteringar. Träningen och allt runtomkring den har alltid varit det viktigaste för mig, så när jag tränar eller ska planera in träningen så står allting annat som underordnat - och därför blir träningen den avkoppling och den oas som jag vill att den ska vara.
Blir den ett krav, någonting som måste göras för att passa in, för att se ut på ett visst sätt - då tvivlar jag på träningens effekt som stressreducerande medel. I detta fall tror jag att ändamålet helgar medlen, att dina anledningar, dina personliga bevekelsegrunder till att du gör något, är nog så viktiga som det resultat du uppnår.
Vissa dagar kanske det är bättre att stanna hemma för att du vill, istället för att stressa iväg till yogan för att du måste.
stressigt?
Den vanligaste förklaringen som brukar nämnas vid den fysiska stressreaktionen, är just den uråldriga "fight -and -flight" mekanismen som så smidigt finns inprogrammerad i vårt kroppsliga system. Detta påfund var ju alldeles utmärkt när vi tvingades slåss för vår överlevnad eller springa ifrån en tiger - men nu, i närvarande stund - har vi väl inte alltför stor behållning av detta. Visst skärper stressen våra sinnen och hjälper oss med fokusering - men hur länge då??
Det man brukar säga då, som allmän lösning på stressproblem är att ge utlopp för denna förhöjda energi, förbruka den helt enkelt och sedan ge kroppen en tid till återämtning.
Men här kommer det verkligt intressanta.
Jag har inte gjort några regelrätta studier på detta, men jag använder mig av vad vår lärare skulle kalla "beprövad erfarenhet" istället. Som man kanske skulle kunna dryfta sig till att tro, så har det passerat åtskilliga timmar, dagar, veckor, nätter - flera år under tiden jag har varit på gymmet. Och om träning nu vore det exeptionellt bästa sättet att göra sig av med sin stress så borde väl allt gymfolk glida runt mellan gruppträningspassen och styrkemaskinerna i ett härligt endorfin/oxytocin-töcken?
Det är en underdrift att säga att det inte stämmer - de mest stressade människorna jag känner är väl de som tränar mer än 5ggr/vecka. Många, inte alla, har groteska agendor där passen trängs mellan jobb, skola familj, tvättider och jag vet inte vad. För även om de tränar mer än andra kanske tror sig ha tid med - så gör de ju fortfarande allt annat också.
Ni anar inte den paniken som kunde uppstå om jag drog över tiden på ett Pump-pass, de kastade vikter omkring sig, sprang ut genom dörren under stretchingen och var borta från Kompaniet före jag ens hunnit stänga av musiken. Vi talar nu om samma människor som stressar in i salen två minuter före passet ska börja - fullt påklädda - drar av sig överdragskläderna samtidigt som de fyller vattenflaskan och hämtar vikter, pratar i telefonen och äter. Snacka om simultanförmåga!
Men vad hände med avkopplingen? Är inte stretching/avslappning inräknat i deras pass?
Eller vad händer med den överarbetade utmattningsbrända småbarnsmamman som får förslaget "Men du kan ju träna 3 ggr i veckan. Det är bra för att minska din stress!" Hur tänkte ni då? Minska på stressen genom att öka på antalet saker att göra? Visst är tanken i sig god. Men det blir ju ytterligare ett krav att jämföra sig med, ett annat sammanhang att passa in i.
Missförstå mig rätt nu, jag älskar att träna. Jag kan vakna upp på morgonen och bara studsa ur sängen när jag vet att mitt morgonpass väntar mig eller om jag ska iväg på något värstingpass senare. Men då är ju träningen en stor del av mitt liv också. Jag hade inte varit den jag är idag utan den, utan Friskvårds, eller utan alla kunskaper och inte minst alla människor som jag träffat på genom åren.
Det handlar väl, som i alla andra avseenden i livet, om prioriteringar. Träningen och allt runtomkring den har alltid varit det viktigaste för mig, så när jag tränar eller ska planera in träningen så står allting annat som underordnat - och därför blir träningen den avkoppling och den oas som jag vill att den ska vara.
Blir den ett krav, någonting som måste göras för att passa in, för att se ut på ett visst sätt - då tvivlar jag på träningens effekt som stressreducerande medel. I detta fall tror jag att ändamålet helgar medlen, att dina anledningar, dina personliga bevekelsegrunder till att du gör något, är nog så viktiga som det resultat du uppnår.
Vissa dagar kanske det är bättre att stanna hemma för att du vill, istället för att stressa iväg till yogan för att du måste.
stressigt?
My Name is Pain
Major Pain. Haha, men jag skyller mig själv, och jag ångrar inte ett benböj, utfall eller steg jag tagit i helgen. Det var uppfriskande, hjärnurkopplande och välbehövligt. Fysisk muskelvärk har jag inget emot, kan vara bra med omväxling och skönt att bara stänga av alla funderingar och ältanden - och bara vara HÄR och NU då och då.
Jag hade lite svårt att ställa in mig på en helt tom och ensam helg och vecka när det hänt så många saker senaste tiden, så jag sa ja till tillfälligheterna hela helgen.
Först så gjorde jag slag i saken och var på Yogastudion i Luleå för första gången. Och det ångrar jag inte, vilket ställe! Alla tankar och problem bara rann av mig så fort jag klev in genom dörrarna, och när jag två timmar senare klev ut därifrån, så ville inte verkligheten attackera mig heller, så jag flöt omkring i fullkomlig avslappning och lycka hela fredagskvällen. Och nu har jag lärt mig, att så fort problemen hopar sig och jag börjar stressa runt, så går det att lösa med ett OOOOOOOOOMMMMMMMMMM =)
Däremot så gav ju denna här -och-nu-upplevelsen svårigheten att planera inför framtiden, även den närmast kommande. Därför tvingades jag kliva upp 05.20 för att hinna packa väskan innan bussen mot Skell gick 06.50 härifrån. Jag kom fram till Skell kring tio, och då kände jag mig fortfarande nyvaken - jag blev inte precis pigg av att åka buss!
På friskvårds väntade födelsedagstårta (10-årsjubileum), kära saknade vänner, höggravida kollegor och Afro-uppvisning ute i solskenet. Härligt!
På kvällen träffade jag också en massa trevliga människor, och mindre tursamma kräftor - kräftskiva! Trevligt trevligt, men tanken på att vi skulle upp tidigast tidigast dagen därpå, gjorde att festhumöret aldrig riktigt ville sätta in.
Åkte iväg till Umeå 06.10 på söndagmorgon och sedan var hela dagen i ett svettigt, glatt och smärtsamt töcken. Sveriges elitinstruktörer gjorde verkligen sitt bästa för att vi skulle vakna med träningsvärk dagen därpå. Ivrig som jag är, så kom jag ttill konventet med extrem träningsvärk redan, så vissa övningar där var i hårdaste laget, men har man betalat 900 kr, så måste man ju se till att få valuta för pengarna! =)
Dagens höjdpunkt är jag lite svävande över, kan inte bestämma mig för om det var Fredrik Anderssons Mixed Challenge eller Johanna Anderssons Funktionell Träning. Hmm...det enda jag vet är att träningskicken och inspirationen sitter kvar som ett envist plåster, och jag ska göra mitt bästa för att förmedla vidare lite av den glädje jag kände i söndags.
Men nu, nu är jag bara sådär äckligt, härligt, lyckligt trött.
Jag hade lite svårt att ställa in mig på en helt tom och ensam helg och vecka när det hänt så många saker senaste tiden, så jag sa ja till tillfälligheterna hela helgen.
Först så gjorde jag slag i saken och var på Yogastudion i Luleå för första gången. Och det ångrar jag inte, vilket ställe! Alla tankar och problem bara rann av mig så fort jag klev in genom dörrarna, och när jag två timmar senare klev ut därifrån, så ville inte verkligheten attackera mig heller, så jag flöt omkring i fullkomlig avslappning och lycka hela fredagskvällen. Och nu har jag lärt mig, att så fort problemen hopar sig och jag börjar stressa runt, så går det att lösa med ett OOOOOOOOOMMMMMMMMMM =)
Däremot så gav ju denna här -och-nu-upplevelsen svårigheten att planera inför framtiden, även den närmast kommande. Därför tvingades jag kliva upp 05.20 för att hinna packa väskan innan bussen mot Skell gick 06.50 härifrån. Jag kom fram till Skell kring tio, och då kände jag mig fortfarande nyvaken - jag blev inte precis pigg av att åka buss!
På friskvårds väntade födelsedagstårta (10-årsjubileum), kära saknade vänner, höggravida kollegor och Afro-uppvisning ute i solskenet. Härligt!
På kvällen träffade jag också en massa trevliga människor, och mindre tursamma kräftor - kräftskiva! Trevligt trevligt, men tanken på att vi skulle upp tidigast tidigast dagen därpå, gjorde att festhumöret aldrig riktigt ville sätta in.
Åkte iväg till Umeå 06.10 på söndagmorgon och sedan var hela dagen i ett svettigt, glatt och smärtsamt töcken. Sveriges elitinstruktörer gjorde verkligen sitt bästa för att vi skulle vakna med träningsvärk dagen därpå. Ivrig som jag är, så kom jag ttill konventet med extrem träningsvärk redan, så vissa övningar där var i hårdaste laget, men har man betalat 900 kr, så måste man ju se till att få valuta för pengarna! =)
Dagens höjdpunkt är jag lite svävande över, kan inte bestämma mig för om det var Fredrik Anderssons Mixed Challenge eller Johanna Anderssons Funktionell Träning. Hmm...det enda jag vet är att träningskicken och inspirationen sitter kvar som ett envist plåster, och jag ska göra mitt bästa för att förmedla vidare lite av den glädje jag kände i söndags.
Men nu, nu är jag bara sådär äckligt, härligt, lyckligt trött.
Jag är förälskad!
Det visste ni säkert redan, men det är inte det jag menar nu.
Jag har alltid tänkt att det är personer och händelser, inte saker som gör mig lycklig.
- men det är inte helt sant.
Jag har upptäckt någonting som jag säkert länge vetat - och de flesta människor som känner mig tycker nog att "jaha, var det inte mer än så, det visste vi väl redan" - jag blir lycklig av saker som har med träning att göra.
Som den Skofantast och Träningskläderberoende person som jag är, så tänker ni säkert att det är något sådant, men nu är det någ ot annat.
Ett dött ting.
Jag har köpt en ny cykel.
Världens bästa, nästan så att jag kan förlåta den person som så fräckt stal min tidigare cykelspringare från Friskvårdsparkeringen förra året. För om det inte hade hänt, hade jag inte kuskat runt på gamla skrotcyklar och förbannat de obekväma sadlarna och icke fungerande växlar, utslitna bromsskivor och oexisterande stötdämpning.
Jag kände mig som ett litet barn i en godisaffär när jag först provade cykeln, och sedan sprang runt som en skållad för att hitta de bästa skärmarna, ergonomiska handtag, cykelpedaler, pakethållare, dryckeshållare...ja, ni förstår, jag var i himmelriket.
Och nu när biken är ihopmonterad (tack, darling) och jag avverkat onormalt många mil på den redan, så står det klart.
Man KAN bli lycklig av en sak!
Men det är väl mest känslan av själva cyklingen, och inte just cykeln i sig som får mig på sådant bra humör.
Känslan av att ingen uppförsbacke är ömöjlig, hur husen, träden och alla människor bara försvinner bakom mig, att jag kan cykla till världs ände med den.
Första dagarna, skall jag bekänna, drog jag faktiskt på mig rejäl träningsvärk, och innan jag hittat igen mina vadderade cykelbyxor som legat begravda långt in i garderoben, så var det inte enbart njutningsfullt....men NU.
Jag känner mig som snudd på världens lyckligaste människa, när jag kommer susande in på stora Cartwrightgården, torkar bort knotten och myggen som krockat med mitt ansikte, kastar av mig skorna och hoppar ner i älven (som egentligen säkert är alldeles för kall för att kallas njutningsfullt bad).
Och att sedan vakna upp dagen därpå med brännande ben och stramande muskler, kliva upp på cykeln och bika iväg de tre milen till jobbet - det är lycka!
Lite kul faktiskt, helt utan tanke på vilken spelningslista som kom upp, så blev det just nu den med
Riddlin' Kids - I Feel Fine
Jag har alltid tänkt att det är personer och händelser, inte saker som gör mig lycklig.
- men det är inte helt sant.
Jag har upptäckt någonting som jag säkert länge vetat - och de flesta människor som känner mig tycker nog att "jaha, var det inte mer än så, det visste vi väl redan" - jag blir lycklig av saker som har med träning att göra.
Som den Skofantast och Träningskläderberoende person som jag är, så tänker ni säkert att det är något sådant, men nu är det någ ot annat.
Ett dött ting.
Jag har köpt en ny cykel.
Världens bästa, nästan så att jag kan förlåta den person som så fräckt stal min tidigare cykelspringare från Friskvårdsparkeringen förra året. För om det inte hade hänt, hade jag inte kuskat runt på gamla skrotcyklar och förbannat de obekväma sadlarna och icke fungerande växlar, utslitna bromsskivor och oexisterande stötdämpning.
Jag kände mig som ett litet barn i en godisaffär när jag först provade cykeln, och sedan sprang runt som en skållad för att hitta de bästa skärmarna, ergonomiska handtag, cykelpedaler, pakethållare, dryckeshållare...ja, ni förstår, jag var i himmelriket.
Och nu när biken är ihopmonterad (tack, darling) och jag avverkat onormalt många mil på den redan, så står det klart.
Man KAN bli lycklig av en sak!
Men det är väl mest känslan av själva cyklingen, och inte just cykeln i sig som får mig på sådant bra humör.
Känslan av att ingen uppförsbacke är ömöjlig, hur husen, träden och alla människor bara försvinner bakom mig, att jag kan cykla till världs ände med den.
Första dagarna, skall jag bekänna, drog jag faktiskt på mig rejäl träningsvärk, och innan jag hittat igen mina vadderade cykelbyxor som legat begravda långt in i garderoben, så var det inte enbart njutningsfullt....men NU.
Jag känner mig som snudd på världens lyckligaste människa, när jag kommer susande in på stora Cartwrightgården, torkar bort knotten och myggen som krockat med mitt ansikte, kastar av mig skorna och hoppar ner i älven (som egentligen säkert är alldeles för kall för att kallas njutningsfullt bad).
Och att sedan vakna upp dagen därpå med brännande ben och stramande muskler, kliva upp på cykeln och bika iväg de tre milen till jobbet - det är lycka!
Lite kul faktiskt, helt utan tanke på vilken spelningslista som kom upp, så blev det just nu den med
Riddlin' Kids - I Feel Fine
Konditionspanik!
Vilka lärare vi har alltså! Fick veta igår (mån) att vi har dugga/test/muntlig framställning på konditionsträningsavsnittet imorgon (ons) och har därför fått ut 34 frågor +artikel som vi tydligen ska lära oss. Jag har väl ett rätt bra hum om vad konditionsträning är, men när de inte kan berätta hur själva examinationen ska gå till, så känns det inte helt enkelt att plugga inför det.
Universitet = framförhållning? NEJ!!
Fel av mig...vilken LÄRARE vi har...svårt att få bra resultat på hans lektioner när han vägrar svara på enkla frågor eller berätta vad han vill att vi ska kunna. Usch för opedagogik!!!
DÄREMOT så går träningen toppen! Hade ju några lata vilodagar nu kring valborgs, men i lördags satte jag mig på gamla damcykeln - enväxlad sådan o cyklade lite längre än jag tänkt...5-6 mil sisådär. hyfsad syra i benen innan jag var hemma igen...sambon hade varit ute o åkt med bilen för att leta efter mig..var visst borta lite länge...
O igår så maxade jag på benböjen, härligt! trodde inte att det skulle gå så pass bra som det gjorde, med cykelmilen i benen. Senare fick jag oxå veta att det gick ÄNNU bättre än jag trodde, när själva stången som jag använde vägde 20 kg istället för 15 som jag först trodde.
Så styrke- och konditionsrapporten kommer att visa några positiva resultat iaf...även om det är betydligt svårare för vana tränande än nybörjare att påvisa resultat efter ynka 6 veckor. Härligt!!!!
Nu blir det inte lika härligt tyvärr...ska begrava mig själv i konditionsfaka och studier nu de närmaste 24 timmarna....
puss
Spelas nu....
"Fighter" - Aguilera"
haha =)
Universitet = framförhållning? NEJ!!
Fel av mig...vilken LÄRARE vi har...svårt att få bra resultat på hans lektioner när han vägrar svara på enkla frågor eller berätta vad han vill att vi ska kunna. Usch för opedagogik!!!
DÄREMOT så går träningen toppen! Hade ju några lata vilodagar nu kring valborgs, men i lördags satte jag mig på gamla damcykeln - enväxlad sådan o cyklade lite längre än jag tänkt...5-6 mil sisådär. hyfsad syra i benen innan jag var hemma igen...sambon hade varit ute o åkt med bilen för att leta efter mig..var visst borta lite länge...
O igår så maxade jag på benböjen, härligt! trodde inte att det skulle gå så pass bra som det gjorde, med cykelmilen i benen. Senare fick jag oxå veta att det gick ÄNNU bättre än jag trodde, när själva stången som jag använde vägde 20 kg istället för 15 som jag först trodde.
Så styrke- och konditionsrapporten kommer att visa några positiva resultat iaf...även om det är betydligt svårare för vana tränande än nybörjare att påvisa resultat efter ynka 6 veckor. Härligt!!!!
Nu blir det inte lika härligt tyvärr...ska begrava mig själv i konditionsfaka och studier nu de närmaste 24 timmarna....
puss
Spelas nu....
"Fighter" - Aguilera"
haha =)
Groggy av yogan
Så konstig jag blev nu, strax efter yogan. Det är långt mellan gångerna, men ibland får även jag reaktioner efter ett yogapass.
Nu låter det som om jag är en gammal veteran. Som instruktör kanske jag är det, men absolut inte som yogi. Då är 7 år ingenting.
Tänker bara på en av mina yogalärare, som åkte till Indien för att yoga för riktiga yogisar. En av dem sa till henne "You've got potential. Maybe in 40 years..."
Så, som sagt..kan inte sägas nog, man får inte stressa sig igenom och vidare i yogan. Märkligt då att jag funnit mig själv just genom yogan, då jag inte ger mig själv creds för att ha tålamod precis...
Nu låter det som om jag är en gammal veteran. Som instruktör kanske jag är det, men absolut inte som yogi. Då är 7 år ingenting.
Tänker bara på en av mina yogalärare, som åkte till Indien för att yoga för riktiga yogisar. En av dem sa till henne "You've got potential. Maybe in 40 years..."
Så, som sagt..kan inte sägas nog, man får inte stressa sig igenom och vidare i yogan. Märkligt då att jag funnit mig själv just genom yogan, då jag inte ger mig själv creds för att ha tålamod precis...
