addikktivv

Varje år brukar jag skriva ett brev till mitt framtida jag, ett sådant brev som öppnas på dagen ett år efter att det skrivits. Där jag skriver om vad som händer, vad som är viktigt i mitt liv - och vad jag har för förhoppningar och tankar om framtiden.
Många gånger har dessa brev liknat varandra, för även om livet går sin gilla gång, så har väl inte utvecklingstakten tagit så många jättekliv under ett år. Men inte i år, nu blev det mycket intressant läsning om mina tankar från förra året den här tiden.

I ett år har jag varit Boden-bo nu. Ett år som känns precis som ett år -  inte som att året har gått jättefort eller alldeles för långsamt.
Ett år när jag lämnade det gamla invanda, tappade lite av min "jag ska klara allting själv" till förmån för tvåsamheten. Men ändå vill jag nog kalla mig mer självständig, starkare och mer bekväm med mitt eget sällskap.

Jag har hittat nya bekanta, till och med några som jag kallar vänner. Förra året denna tid var jag oroad för hur mina vänskapsband skulle utvecklas, när de gamla vännerna inte längre finns på gångavstånd. Det är klart att allting har sina dalar och toppar, men jag är ändå stolt över att de jag valt att ta till mig är sådana som finns kvar även nu. Även om jag saknar dem och skellefteå så det svider i hjärtat ibland så är de bara ett telefonsamtal bort.

Jag lämnade Friskvårds bakom mig. Nej förresten, det är inte sant; "Du kan ta Malin från Friskvårds men aldrig Friskvårds från Malin" Jag tänker att för ett år sedan hade jag alla mina lediga (och jobbande) timmar där, men nu är jag en gäst när jag kommer dit. Eller kanske inte, hälsas som den förlorade sonen när jag kommer uppför den gamla trappan, men det är ändå inte på samma underbara sätt som det var förut.

Så om det är någonting jag inte accpterat helt fullt och ut, så är det just Friskvårds. Att jag inte får vara där varje dag och att jag inte längre kan hålla mina pass där som jag tidigare gjort. Att de fortsätter att fungera utan mig och att mitt porträtt på väggen plockats ner. Jag vet att man inte ska se bakåt utan sträva framåt, men det är svårt när det som var förut var så fulländat.

Och förra året var väl mina tankar ockuperade med Kärleken och Studierna. Det är de fortfarande, även om andra saker dykt upp som krävt alltför mycket energi och tankekraft från min sida.

Den förbannade döden. Som tar och tar helt urskiljningslöst. Som slår till när man minst anar det och när man har garden nere. Som sparkar på en medan man ligger och inte följer några regler eller någon logik.
Jag gör mitt bästa för att resa mig, men jag tvivlar på att jag är uppe på 10.


Väntar fortfarande på attt vakna upp en morgon och vara vuxen, i ordets rätta bemärkelse. Jag studerar på universitetet, kör runt i volvo kombi, har ICA-kort och sambo. Jag fick en tempurkudde i julklapp och äter fisk varje vecka.

Men det händer ingenting här inne. Det är fortfarande samma barn eller fjortonåring som stiger upp varenda dag och vägrar växa upp, vägrar ta allt på allvar och vägrar tro att det inte spelar någon roll.
Sa jag att vi har skaffat hus?
Jag väntar till inflyttningen där, så får vi se vad som händer med min själsliga mognad...