Den förlorade dottern
Jag sitter i ett regnigt Skellefteå nu och myser när jag blickar ut genom de blöta fönsterrutorna. Jag brukar ofta tänka att nästan alla platser är vackra när solen skiner över dem, men eftersom skönheten alltid ligger i betraktarens öga så kan det inte vara den hela sanningen. Min hemstad kommer alltid att vara vacker för mig, oavsett vilket väder som behagar dyka upp. Jag har nu helt tagit avstånd till den allmänt vedertagna uppfattningen att "fly" hemifrån. Om det var så - varför återkommer jag då gång på gång. Tillbaka till brottsplatsen liksom.
Det är klart att det alltid finns lite blandade känslor när jag kommer tillbaka. På ett sätt känns allting så micket mindre och kanske på ett annat sätt än som jag ser på dem när jag vandrar hit i tankarna. Men jag drar ändå alltid samma slutsats - det här är mitt hem, det är här jag har utvecklat min person och det är hit jag kommer tillbaka - när jag vill vila upp mig, stänga av alla funderingar eller få ett annat perspektiv på dessa.
Och när jag kom uppför trappan till Friskvårds igår kände jag hur blicken grumlades och ögonen bara svämmade över. Mina älskade vänner, kunder och stammisar fanns kvar där. Precis som om det var igår. Känslan var densamma fast så otroligt mycket starkare. Känslan av att höra hemma, känslan av att vara någon och bli uppskattad för den jag är.
Detta är platsen som jag flyr tillbaka till, som jag drömmer om de dager eller stunder som livet känns övermäktigt. När min yogalärare uppmanar mig att vandra iväg till min favoritplats på jorden i slutet av avslappningen - då kommer jag hit. Till friskvårds, min oas i verkligheten och mitt paradis på jorden
Den förlorade dottern har kommit hem.
Det är klart att det alltid finns lite blandade känslor när jag kommer tillbaka. På ett sätt känns allting så micket mindre och kanske på ett annat sätt än som jag ser på dem när jag vandrar hit i tankarna. Men jag drar ändå alltid samma slutsats - det här är mitt hem, det är här jag har utvecklat min person och det är hit jag kommer tillbaka - när jag vill vila upp mig, stänga av alla funderingar eller få ett annat perspektiv på dessa.
Och när jag kom uppför trappan till Friskvårds igår kände jag hur blicken grumlades och ögonen bara svämmade över. Mina älskade vänner, kunder och stammisar fanns kvar där. Precis som om det var igår. Känslan var densamma fast så otroligt mycket starkare. Känslan av att höra hemma, känslan av att vara någon och bli uppskattad för den jag är.
Detta är platsen som jag flyr tillbaka till, som jag drömmer om de dager eller stunder som livet känns övermäktigt. När min yogalärare uppmanar mig att vandra iväg till min favoritplats på jorden i slutet av avslappningen - då kommer jag hit. Till friskvårds, min oas i verkligheten och mitt paradis på jorden
Den förlorade dottern har kommit hem.
Home is Where my Heart is
Så..oftast så säger ju en bild mer än tusen ord, men för att ni verkligen ska förstå...
Jag var HEM i helgen, och kunde för första gången på länge läsa i Rätt tidning om Rätt sport och fantastiskt nog - Rätt lag. Som jag har längtat!!!! Där har ni en av få anledningar till att det känns bra att sommaren(?) är över - då blir det äntligen dags för hockeysäsongen!
Och sedan jag lämnat Skell så har den svartgula färgen fått ännu en betydelse - den är hemma. Och borta är bra, det håller jag absolut med om, har ingenting alls att klaga på egentligen...men ni vet hur man säger; hemma är alltid bäst.
Hemma hos mamma och pappa, hemma på Sjungande, hemma på Mitt Ica, hemma på min gågata, och framförallt...hemma på friskvårds, mitt livs stora kärlek.
This is my home town song, a how it's like at home song
spending hours all alone, waiting by the phone
it's hard to say come closer, when you're so far away
and sometimes it's hard to remember that
tomorrow's as close as yesterday
this is my home town
this is my home town
this is my home town
this is my home town
I'm dossing up and down these streets, where nothing ever seems to change
where wet grass meets dust and dirt, that's where love no longer hurts
I've never been a loner, at least I never wanted to be one
so what ever you do, remember one thing
my home is where my heart is and
this is my home town
this is my home town
this is my home town
this is my home town
En blick säger mer än 1000 ord
Jag var hem till mamma och pappa i helgen. Vi hade tänkt få det till en lugn helg, full med kvalitetstid och inte så mycket flängande fram och tillbaka, men det är svårt när det är så sällan jag är hem nuförtiden och det är så mycket som ska hinnas med.
Det är alltid lika mycket känslor som hoppar fram så fort jag närmar mig skell, oavsett om vi åker inlandet via fällfors, eller efyran och kommer uppför den så välbekanta solbacken. Skellefteå är mitt hem, det är bara så!!
Hursomhelst, alltid lika trevligt att komma tillbaka och träffa alla människor, som saknat mig och som jag saknat. Människor har ju som ord, kramar leenden och miner att ta till, men det finns nog ingen varelse på denna jord som uttrycker sina känslor så väl som min gamla vovve.
Hon ålar sig som en fisk runt mina fötter, kastar sig på huvudet och sitter nära, nära tryckt vid mig varenda vaken minut, sover två centimeter från dörren och tror absolut att Golden Retriever är en hundsort som ska sitta i knä!
Och när vi skulle åka tillbaka idag och jag kramade om föräldrar och lillasyster låg hon bara med nosen nere vid golvet och hängde med öronen. Hon ville inte ens titta på mig när vi skulle åka, och när jag tillslut skulle säga hejdå till henne, så vände hon bort huvudet, sjönk ännu djupare ner i mattan och suckade högt och ljudligt. Jag kramade om henne hårt hårt och när jag gick ut genom dörren hörde jag henne klaga sådär som bara hundar kan.
Och de säger att hundar inte förstår!
Jag saknar min bäbis!!!!
Det är alltid lika mycket känslor som hoppar fram så fort jag närmar mig skell, oavsett om vi åker inlandet via fällfors, eller efyran och kommer uppför den så välbekanta solbacken. Skellefteå är mitt hem, det är bara så!!
Hursomhelst, alltid lika trevligt att komma tillbaka och träffa alla människor, som saknat mig och som jag saknat. Människor har ju som ord, kramar leenden och miner att ta till, men det finns nog ingen varelse på denna jord som uttrycker sina känslor så väl som min gamla vovve.
Hon ålar sig som en fisk runt mina fötter, kastar sig på huvudet och sitter nära, nära tryckt vid mig varenda vaken minut, sover två centimeter från dörren och tror absolut att Golden Retriever är en hundsort som ska sitta i knä!
Och när vi skulle åka tillbaka idag och jag kramade om föräldrar och lillasyster låg hon bara med nosen nere vid golvet och hängde med öronen. Hon ville inte ens titta på mig när vi skulle åka, och när jag tillslut skulle säga hejdå till henne, så vände hon bort huvudet, sjönk ännu djupare ner i mattan och suckade högt och ljudligt. Jag kramade om henne hårt hårt och när jag gick ut genom dörren hörde jag henne klaga sådär som bara hundar kan.
Och de säger att hundar inte förstår!
Jag saknar min bäbis!!!!
Skell...hell?
Nej, absolut inte. Inte idag i alla fall.
Det är klart att den här dagen skulle komma förr eller senare. Har man som jag bott i och runtomkring samma stad i hela sitt liv, så är det nästan självklart att det känns att lämna allting bakom sig. Bara den gamla hemvanda känslan att kunna gå ner till centrum- vilken dag som helst, vilken tid som helst - och alltid träffa någon jag känner. Eller någon som känner mig...det behöver inte vara samma sak, särskilt inte när jag hade så offentliga jobb.
Jag saknar att cykla in till FRISKVÅRDS, att känna den välbekanta doften i trappen, sitta och surra i köket över en kopp kaffe, vandra genom gymmet med glada hälsningar och rop för att sedan komma in i gruppträningssalen och möta mina stammisar.
Jag saknar mitt fredagsfika med Leo på wayne´s, då vi alltid ställde omöjliga frågor och gjorde besvärliga beställningar av vår favortbarista. Hur vi satt länge och vände och vred på hela veckans händelser, roade oss med hockeyfrillor och stuprörsjeans.
Jag saknar att stiga upp före hela Skellefteå och springa broarna runt innan jag stämplade in på kvantum.
Jag saknar alla mina jobbarkompisar, t o m deras gissningar och kommentarer om allt innehåll i mina otaliga lunchlådor.
Jag saknar att gå på hockey i Templet, att sitta på alldeles för dyra sittplatser på andra raden bredvid Sten-George. "Kom igen nu". Saknar att bli avstulen korvbrödet av fystränaren, lider brist på "My Hometown" och trafikstockningar på väg hem efter matchen.
Och vännerna...visst lever vi i en modern tid, med datorer och telefoner...men det är inte samma sak. Alla vardagssaker, alla funderingar och lyxproblem - de kommer inte till sin fulla rätt då.
Det är väl som Lars W sjunger;
"Jag stängde aldrig nånsin några dörrar
Jag bara gick ut
Och du fråga och jag svara
"Det är klart att jag saknar en dag som förut"
Det kanske känns hårt, men när minnena väcks
Kan jag fortfarande höra ditt liv
För man saknar sånt som man inte har
Och man saknar allt som man inte har kvar
Vi har fortfarande långa vägar kvar
Man saknar inte sånt som man har..."
Det känns säkert bättre imorgon, men ikväll har Friskvårds lagt sitt sommarschema utan mig, och skulle jag höra "My Hometown" nu, så skulle jag bara gå sönder.
Det är klart att den här dagen skulle komma förr eller senare. Har man som jag bott i och runtomkring samma stad i hela sitt liv, så är det nästan självklart att det känns att lämna allting bakom sig. Bara den gamla hemvanda känslan att kunna gå ner till centrum- vilken dag som helst, vilken tid som helst - och alltid träffa någon jag känner. Eller någon som känner mig...det behöver inte vara samma sak, särskilt inte när jag hade så offentliga jobb.
Jag saknar att cykla in till FRISKVÅRDS, att känna den välbekanta doften i trappen, sitta och surra i köket över en kopp kaffe, vandra genom gymmet med glada hälsningar och rop för att sedan komma in i gruppträningssalen och möta mina stammisar.
Jag saknar mitt fredagsfika med Leo på wayne´s, då vi alltid ställde omöjliga frågor och gjorde besvärliga beställningar av vår favortbarista. Hur vi satt länge och vände och vred på hela veckans händelser, roade oss med hockeyfrillor och stuprörsjeans.
Jag saknar att stiga upp före hela Skellefteå och springa broarna runt innan jag stämplade in på kvantum.
Jag saknar alla mina jobbarkompisar, t o m deras gissningar och kommentarer om allt innehåll i mina otaliga lunchlådor.
Jag saknar att gå på hockey i Templet, att sitta på alldeles för dyra sittplatser på andra raden bredvid Sten-George. "Kom igen nu". Saknar att bli avstulen korvbrödet av fystränaren, lider brist på "My Hometown" och trafikstockningar på väg hem efter matchen.
Och vännerna...visst lever vi i en modern tid, med datorer och telefoner...men det är inte samma sak. Alla vardagssaker, alla funderingar och lyxproblem - de kommer inte till sin fulla rätt då.
Det är väl som Lars W sjunger;
"Jag stängde aldrig nånsin några dörrar
Jag bara gick ut
Och du fråga och jag svara
"Det är klart att jag saknar en dag som förut"
Det kanske känns hårt, men när minnena väcks
Kan jag fortfarande höra ditt liv
För man saknar sånt som man inte har
Och man saknar allt som man inte har kvar
Vi har fortfarande långa vägar kvar
Man saknar inte sånt som man har..."
Det känns säkert bättre imorgon, men ikväll har Friskvårds lagt sitt sommarschema utan mig, och skulle jag höra "My Hometown" nu, så skulle jag bara gå sönder.
