addikktivv

Jag sitter i ett regnigt Skellefteå nu och myser när jag blickar ut genom de blöta fönsterrutorna. Jag brukar ofta tänka att nästan alla platser är vackra när solen skiner över dem, men eftersom skönheten alltid ligger i betraktarens öga så kan det inte vara den hela sanningen. Min hemstad kommer alltid att vara vacker för mig, oavsett vilket väder som behagar dyka upp. Jag har nu helt tagit avstånd till den allmänt vedertagna uppfattningen att  "fly" hemifrån. Om det var så - varför återkommer jag då gång på gång. Tillbaka till brottsplatsen liksom.

Det är klart att det alltid finns lite blandade känslor när jag kommer tillbaka. På ett sätt känns allting så micket mindre och kanske på ett annat sätt än som jag ser på dem när jag vandrar hit i tankarna. Men jag drar ändå alltid samma slutsats - det här är mitt hem, det är här jag har utvecklat min person och det är hit jag kommer tillbaka - när jag vill vila upp mig, stänga av alla funderingar eller få ett annat perspektiv på dessa.

Och när jag kom uppför trappan till Friskvårds igår kände jag hur blicken grumlades och ögonen bara svämmade över. Mina älskade vänner, kunder och stammisar fanns kvar där. Precis som om det var igår. Känslan var densamma fast så otroligt mycket starkare. Känslan av att höra hemma, känslan av att vara någon och bli uppskattad för den jag är. 

Detta är platsen som jag flyr tillbaka till, som jag drömmer om de dager eller stunder som livet  känns övermäktigt. När min yogalärare uppmanar mig att vandra iväg till min favoritplats på jorden i slutet av avslappningen - då kommer jag hit. Till friskvårds, min oas i verkligheten och mitt paradis på jorden

Den förlorade dottern har kommit hem.