addikktivv

jag kom just hem från min favoritsysselsättning - instruktörsjobb på gymmet. Just ikväll hade jag nog stannat hemma ifall det inte var "min" kväll - tenta imorrn - men att vara där är ju ändå fantastiskt roligt. Det finns få saker som gör mig så lycklig som att få stå inför en grupp människor och inspirera, hojta, uppmana och peppa dem att ta i sitt allra mesta.


Så har det dock inte alltid varit - inte på samma sätt i alla fall. När jag var i de yngre tonåren så var jag väl precis som många andra. Livrädd. Livrädd för att märkas. Skräckslagen för att sticka ut. Och hade absolut ingen aning om vem jag, Malin, var.

Men då gjorde jag precis tvärtom vad förnuftet sa mig. Alltså - Face Your Fears. Jag bestämde mig för att ställa mig på scenen jämt. Jag ledde pass för andra klasser, jag hade barngrupper och jag sökte in till estetisk teater på gymnasiet.

Jag är fortfarande nervös innan ett pass, även om jag instruerat i snart 10 år. Men nervös på ett  b r a sätt. Jag tror att det är lite så, att om jag helt slutar vara nervös blir passet inte bra. Det måste nog finnas den där extra spänningen, den där stunden av total koncentration just innan för att jag ska kunna ge allt. För att de runt omkring förstår att det är på riktigt, att det händer här och nu.


Och det är väl då den uppstår. Den där magin. Mitt i vardagen.