addikktivv

har tagit sin hand ifrån mig.

Den har väl egentligen inte riktigt varit mitt sällskap sedan den gruvliga dagen tidigt i höstas, men för en kort, kort stund trodde jag mig vara på rätt spår. Jag trodde faktiskt, naiv som jag är, att bara Vardagen och Rutinerna sätter in igen så skulle det ge skärpan en extra skjuts.

Jag hade fel.

För vardagen är ju inte som den ska.

Det händer trevliga saker, visst gör det. Studierna flyter faktiskt på och jag ser verkligen fram emot att packa ner mina saker för att packa upp dem i mitt nya hem. Det vankas ett gäng trevliga konserter under de närmaste månaderna och jag ska få mig ett par alldeles egna målarbyxor - sådana där vita fulla med färgfläckar på...


Men vardagen är inte som den ska, det som alltid har funnits där för mig att falla tillbaka på är förändrat. De som jag trodde delade mina värderingar, känslor och övertygelser är inte längre samma personer de en gång var. Sådant som gjordes "för att det var roligt och stimulerande" har bytts ut mot "för att det är coolt och ger status".


Och jag vet att en snäll människa ska kunna se förbi en persons gärningar och se människan bakom, men just nu är det svårt - och jag känner mig inte särskilt snäll.

Jag känner mig lurad. Som att alla mina minnen därifrån blivit solkade, som att solen gått i moln.
Som att det inte var på riktigt. För mig, visst, men uppenbarligen inte för alla.
Mitt andra hem har delats i två läger. Och det finns ingenting jag kan göra åt det.


Känner igen temat för mitt liv nu,
det som verkligen betyder något kan jag inte påverka
Bara vänta. Och härda ut.
En dag i taget, en smärtsam sekund åt gången


Min klocka har stannat
under dina ögonlock

fladdrar drömmarna förbi
inuti
är du fjäderlätt och vit

och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår