addikktivv

en sömnig liten stad långt uppe i norra delen av landet. Så långt upp så Bottenhavet blivit Bottenviken och avståndet till Atlanten var så stort att det bräckta vattnet nästan kunde drickas.

I den här staden levde människorna precis som alla andra - livet gick sin gilla gång med arbete och skola, barn och vänner. Tidningen skulle hämtas och gården skulle skottas - och gärna ett glas vin eller en bioföreställning på lördagskvällarna efter helgshopping och storhandel.

Men det finns någonting som skiljer dessa människor från många invånare i andra städer. De har ett brinnande gemensamt intresse som diskuteras under kafferaster, när man möts på stan och i matbutiken.

De har ett hockeylag.

Detta hockeylag har kämpat länge länge för att nå resultat och varje år har stadens invånare stöttat, hejat och bevittnat i stort sett varje hemmamatch - bara för att gång på gång i slutet av säsongen få sitta med tomma blickar och tårfyllda ögon och se hur laget inte riktigt räckte till i år igen.

Den här staden cirkulerar kring och  a n d a s  hockey. De finns supportrar i denna bygd som planerar sina semesterdagar för att kunna se alla matcher, vare sig de är hemma i hockeytemplet eller långt ner i andra delen av landet.
Det här är staden där isladan fylls till sista plats varje år i slutet av sommaren för att få presenterat för sig det nya laget och se dessa obalanserade herrar ta sina första stapplande skär på säsongens första isträning.
Det här är staden där gatorna är tomma, biltrafiken så gott som obefintlig och vissa affärer stänger tidigare för att omsättningen ändå inte är att räkna med när hockeylaget spelar hemmamatch.
Det här är staden där trafiken startar som ett ryck igen när matchen är över, den verkar vara enkelriktad och alla människor, bilar och cyklar kommer från samma håll - uppifrån Vitberget och isladan.

Och framför allt - det här är staden som efter 16 års kämpande äntligen tog sig upp i Elitserien, och mötte sitt lag i snöstormen mitt i veckan, mitt i natten ute vid flygplatsen för att hylla sina hjältar, befann sig i ett segerrus flera veckor efteråt, firade uppflyttningen med temakvällar och mottagning på torget och kände att ÄNTLIGEN får vi bevis på vad vi hela tiden trott på - vi är ett elitlag. Kvällstidningarna och nyheterna rapporterade att kvalseriespöket äntligen var besegrat, att david hade vunit över Goliat - men att det säkert blev en ettårig sejour - för egentligen var det bara tur.

Laget har sedan dess ständigt fått kämpa i motvind, experterna har sågat laguppställning efter laguppställning och skickat denna stads stolthet så långt ner i tippade tabellen som möjligt.

Nu, snart tre år senare kunde en hel stad - och många utflyttade sympatisörer, mig själv inräknad - faktiskt gå och lägga sig med vetskapen att just nu är faktiskt våra tigerränder och vår taggtråd bäst i sverige, serieledande alltså.

Och jag anar att lunchpratet och stadsmötena har precis samma innehåll som tidigare, men med den ofantliga stolthet som bara en Skelleftebo kan ha när han eller hon pratar om laget i sitt hjärta.

Och jag önskar att jag var där, precis som när laget gick upp och jag knappt sov på en vecka för att jag hade fullt upp med alla firningar.

Dagen efter elitserieuppgången var det som att himlen var högre upp, ljuset var vackrare och andetagen lättare. Bussarna körde runt med AIK-vimplar och alla affärer hade svart-gula skyltfönster, arbetsplatserna bjöd på AIK-tårta och livet var underbart.

Det är vad som är speciellt med Skellefteå. Det är mitt hem, mina vänner, mina gator - men framför allt - glädjen som går att finna i den gemensamma knytpunkten, i detta fall vårt älskade hockeylag.

Igår ville jag vara i Ladan och sjunga så stämbanden knakar

Vi älskar er skellefteå
det kan ni lita på
för alltid ska mitt hjärta slå
för skellefte aik