addikktivv

Det händer ganska ofta att jag kommer på mig själv att inte vara helt och fullt närvarande i platserna, människorna och intrycken som möter mig. Mestadels beinner jag mig vandrandes i tankarna - antingen upptagen med det som har varit eller fantiserandes om det som kan komma längre fram i tiden. Jag försöker att verkligen ta till mig av alla möten, men med den splittrade verklighet som vi alla befinner oss i, så är det kanske lätt hänt att då och då ryckas med i slit - och -släng- mentaliteten även i våra tankar och möten - fastän den ursprungliga planen inte är så.

Däremot finns det väl ingenting som sätter fart på koncentrationen och livsandarna så hastigt som en "näradöden-upplevelse"  -  eller "näralivet-upplevelse" som jag hellre benämner dem. Sådana tillfällen när man verkligen glömmer sig själv, alla funderingar och alla tankar, utan bara KAN fokusera på det som händer just då och där.

Det hände mig härom dagen.
Jag har ju tagit ett bränt barn under mina vingar, hästen med alla hjärnspöken och hemska erfarenheter klistrade på utsidan. Det gäller att vara tydlig och konsekvent med henne, och de sista månaderna har framstegen börjat visa sig. Tyvärr är det väl så att i all utveckling kommer ett återfall, en tillfällig avvikelse från stigen.

Efterhand har jag vant mig att alltid vara beredd - vadsomhelst kan förvandlas till ett monster. En snöklädd gren, en stor sten, gröna skottkärror eller prasslande jackor. Det fascinerar mig att så stora ståtliga djur är så omedvetna om sin egen styrka. De skulle kunna stå kvar och kämpa mot eventuella fiender - men istället gör de utan tvekan precis tvärtom, de springer som om livet berodde på det.

Ni förstår väl vartåt denna historia är på väg...

Jag kan inte uttala mig om vad som skrämde min spröda prinsessa denna gång, men resultatet av skrämseln gick inte att ta miste på. Det som hade varit en underbart trevlig galopp över snöfyllda fält blev snabbt snabbt en flykt där den enda tanken som flög genom mitt huvud var att sitta kvar vad som än hände - för i den hastigheten ville jag inte möta varken underlag eller närliggande träd.

Och det vill jag lova er, att just där och då fanns inga tankar på funktionell anatomitentan som kommer efter jul eller på vad jag ätit till frukost den morgonen.

Sedan gled ju självklart tankarna över till hur jag skulle få ett avslut på vår framfart, men precis som man inte längre funderar över hur man håller balansen eller får cykeln att flytta sig framåt när man en gång lärt sig cykla, så kan jag inte riktigt kalla det för tankar.

Då blev reaktionen precis som hästarnas, ett resultat av ren instinkt, det sedan länge präglade beteendet. I det svenska språket kallas sådant  "det sitter i ryggmärgen" och rent fysiologiskt neuroanatomiskt är det väl sant. Men jag är nog mer förtjust i det engelska uttrycket "to know something by heart" som jag tycker visar mer på vad som verkligen händer.

Kunskapen och handlingarna kommer inifrån, på ett annat sätt än när vi resonerar oss fram till ett gångbart handlingssätt. Så småningom fick jag ner hastigheten på vårt ekipage, men därefter var det lång väg kvar till att förflytta panik- och flyktkänslor från hästen.

Så även om vi kommit en lång bit på vägen så gäller det att skynda långsamt, en sak i taget. Och för att verkligen kunna tolka, läsa och agera rätt i de sistuationer som uppstår så återstår det enda rätta - att vara Här och Nu.

Och jag vill definitivt öva på att applicera det på resten av mitt liv, för de där "näralivet-upplevelserna" vill jag inte vara utan - hur läskiga de än kan vara.