addikktivv

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

(Spelas just nu)




Det har varit mycket nu, eller ÄR mycket nu. Först tyckte jag inte alls att Valborgs är så speciellt, sen tänkte jag att det hade varit trevligt om mina Skelleftevänner kunde komma upp, när det blev långhelg och allt. Sen kunde de inte komma/orkade inte höra av sig....och då blev jag jätteledsen. Ska absolut inte läsa in för mycket i det heller, men det känns väldigt trist att skyldigheterna/vänskapen till en vän tydligen upphör när hon flyttar två timmar norrut. Som att de betyder mer för mig än vad jag någonsin har betytt för dem...


Sen, helt plötsligt verkade det bli en jättetrevlig valborg ändå, med lagom mycket folk, solsken och en och annan kall cider. Helt plötsligt  - out of the blue - dyker det upp åsikter som jag ABSOLUT INTE kan ställa mig bakom, värderingar så käpprätt på andra sidan om mina övertygelser som det bara går att komma "Skicka tillbaka dem där de kom ifrån, de stjäl bara våra skattepengar"  och det strax efter stora kommunikationsproblem med sambon...blev på tok för mkt för mig.

Och hur reagerar jag...med tårar självklart, precis samma som kvällen innan när jag saknade Skellefteå och mina inte hitkommande vänner som mest.


Jag har verkligen känt mig som en riktig gråtfabrik nu några dagar. Sitter just nu och torkar bort det senaste anfallet, efter lite väl hårdhänta uppfostringsmetoder på hundar. Jag kanske är känslig...eller jag ÄR känslig det vet jag, men det skulle ALDRIG falla mig in att göra illa ett djur. Jag har aldrig använt spö eller sporrar på mina hästar och det finns inte i min värld att skrämma ett djur till lydnad. Det bara är så.


Men även om dehär dagarna har varit otroligt jobbiga och påfrestande, både för mig själv, mina tårkanaler och för min käre sambo, så är det väl i sånna här stunder som man hittar tillbaka till sig själv. Även om det fortfarande känns som att jag är långt hemifrån och vilsen på så sätt, så vet jag i varje fall vilka saker som jag verkligen värdesätter och tror på. Jag vet vem jag är.


Och det är väl alltid nåt....