addikktivv

att roten, den nya roten, håller på att hitta sin väg.

Det var så fjantigt, men ändå självklart när jag förstod.

Min käre sambo och hans kompis (som eg är hans syskonbarn men ändå äldre än honom själv...ja, en annan historia) höll på att gräva en stor grop i marken för att kunna få ned nya badtunnan där. Självklart fanns det massvis med björkrötter där och de fick kämpa hårt med både spadar och yxor för att komma vidare nedåt.

Björkarna som sträckt ut sina rötter såpass, stod och balanserade i den branta sluttningen ned mot Luleälven, och för en kort sekund tänkte jag att de skulle tappa taget, släppa greppet från marken och handlöst falla ner mot det strömmande vattnet.

Det hände ju självklart inte, även om hela marken runt om den största roten rörde sig och sjönk ihop betänkligt när det stod klart att roten skulle försvinna därifrån.

Jag kanske är expert på att se symboliken i allting, men denna gång var det bara så självklart. Marken skälver, rister och vill vissa stunder inte vara med, men till sist blir det klart att andra rötter än den största, självklara roten kan ge kraft, energi och mod att stå kvar, att inte falla ner i det mörka vattnet, att våga leva på ett annat sätt.

Jag säger inte att den gamla, starkaste roten är borta., De mindre, nya rötterna söker sig djupare och hittar mer näring för sin utveckling. Inte för att konkurrera ut annat, men för att komma vidare.

Och det viktigaste av allt; Det spelar ingen roll hur djupa, tjocka eller gamla rötterna är. Alla rötter tillsammans strävar efter samma sak. En god grund att hämta kraft ur för att kunna sprida grenarna upp emot skyn.

så vad lyssnar jag på idag..., en gammal klassiker, med en nyfunnen favoritröst
Hallelujah -  Kate Voegele