addikktivv

igår morse tog kära mormor sina sista andetag. Och visst känns det sorgligt, men inte alls på det sättet som jag föreställt mig det tidigare. För igår var det bara skalet som gav upp - min mormor försvann för länge sedan.

Det sägs att snabba, plötsliga dödsfall är de värsta. När döden kommer oväntat och inga farväl eller avsked hinns med. När saker förblir outtalade och i värsta fall kommer aldrig den där ursäkten eller det vänliga ordet fram till personen. Så många saker man ångrar och tiden upplevs vara sand strilandes mellan fingarna.

Men det andra scenariot då? Jag har bit för bit, steg för steg tagit farväl av min mormor i flera år nu. Jag har sett hur min mammas mamma tappat förmågor, egenskaper och minnen. Varje besök, varje dag var en upptäckt i hur obarmhärtig och grym en sjukdom kan vara. Hur minnen bara bleknar bort, hur ett helt liv suddas ut.

så...just idag kan jag nog inte säga att jag sörjer
det har jag gjort i flera år redan