addikktivv

Jag har provat det mesta nu. Springa sent på kvällen och vara lugn. låta datorn stå igång och stänga av den. Äta tidigare på kvällen och äta just innan. Jag har vädrat i sovrummet, räknat får och skrivit ner mina tankar.

Men det hjälper inte. För tankarna bara fortplantar sig och sprider sig i hela sovrummet. Dagarna flyter förbi som i en dimma - och har jag tur fastnar en bråkdel av alla föreläsningar i minnet. Lyckas jag somna blir det i korta intervaller. Bra när det gäller att öva sin syreupptagning - men jag tror inte att det är särskilt effektivt att sova på samma sätt.

Och nu har de kommit tillbaka, drömmarna. Min hjärna spelar mig spratt, och övertygar mig om att det händer igen, hela tiden. Mörka, kalla, hotfulla högspänningsledningar och bar människohud. Söndertrasade kläder och brinnande skor. Skarpa gnistor, klara färger - men ändå svart. Och ljudet. När jag hör ett sådant ljud förstår jag att ingen människa kan överleva något sådant. Jag trodde inte man kunde känna en sådan stank i drömmar.

Jag var inte där. Men nu är jag det. hela tiden. om och om igen. Bilderna är så verkliga, känslan är så stark.
Och varje gång jag vaknar upp, kallsvettig och uppriven vet jag att det fortfarande är sant. Det känns lika verkligt men samtidigt lika ofattbart som i slutet på augusti.

Erik är inte här


Håkan hellström
Brännö serenad