addikktivv

men absolut inte tragiskt.

Jag har förstått från början att antingen så älskar man eller hatar man. Håkan alltså. De som var på Kulturens Hus i Luleå ikväll gjorde det förstnämnda. Jag defenitivt inräknad.

Det var så länge sen sist jag såg honom, på Sollidenscenen närmare bestämt. Han virvlade runt i sin sjömanskostym och sjöng Kom igen Lena...och det var det vackraste jag hört. Inte på det klassiskt vackra sätt som jag tidigare lyssnat på musik  - men den andra varianten -  den där musiken passerar öronen och förnuftet och expoloderar rakt in i hjärtat.

Vi fick vänta på Lena, men när hon väl kom var hon inte ensam. Så många unga människor som strömmade upp på scenen för att få vara Håkans Lena för en kväll kan inte ha fel. Håkan är magisk.

Kan inte säga annat. Vilka andra ord finns tillgängliga för en man som kan döpa en av världens finaste kärleksvisa till Gårdakvarnar och Skit, inleder konserten med Edelweiss, säger att "ibland är en dröm det finaste man har"  och avslutar konserten med den enklaste, vackraste kärleksförklaringen någonsin. 

Håkan kan vara maffig, spretig och överväldigande med sina sambatrummor och trumpetsolon.
Men han kan det andra också. Det kortfattade, det precisa. Det självklara.

Sådär självklart att håren bara reser sig på armarna och vägrar lägga sig till rätta.
För det är precis så enkelt, och precis så svårt.

För du är det finaste jag vet
när allt annat är falskt och fel
och jag bara går ner mig
för det är så jag säger det
till dig
- du är det finaste jag vet

Allt roligt börjar
och slutar med
att vi är nere och ute igen
(men vad behöver vi
egentligen?)

Jag vänder mig om,
hon bara ler
allén är inte så dålig ändå
när du går brevid
och det är så jag säger det..