Träning som stresshantering?
Vi läser ju (bland annat) Hälsopromotion nu. Och tyvärr är det så att en stor del av den kursen går ut på att lära oss hur vi kan minska stress, både för oss själva och för framtida patienter. Helt motsägelsefullt så dränker de oss i inlämningar, rapporter och seminarier om just stresshantering, men det hör inte hit just nu...
Den vanligaste förklaringen som brukar nämnas vid den fysiska stressreaktionen, är just den uråldriga "fight -and -flight" mekanismen som så smidigt finns inprogrammerad i vårt kroppsliga system. Detta påfund var ju alldeles utmärkt när vi tvingades slåss för vår överlevnad eller springa ifrån en tiger - men nu, i närvarande stund - har vi väl inte alltför stor behållning av detta. Visst skärper stressen våra sinnen och hjälper oss med fokusering - men hur länge då??
Det man brukar säga då, som allmän lösning på stressproblem är att ge utlopp för denna förhöjda energi, förbruka den helt enkelt och sedan ge kroppen en tid till återämtning.
Men här kommer det verkligt intressanta.
Jag har inte gjort några regelrätta studier på detta, men jag använder mig av vad vår lärare skulle kalla "beprövad erfarenhet" istället. Som man kanske skulle kunna dryfta sig till att tro, så har det passerat åtskilliga timmar, dagar, veckor, nätter - flera år under tiden jag har varit på gymmet. Och om träning nu vore det exeptionellt bästa sättet att göra sig av med sin stress så borde väl allt gymfolk glida runt mellan gruppträningspassen och styrkemaskinerna i ett härligt endorfin/oxytocin-töcken?
Det är en underdrift att säga att det inte stämmer - de mest stressade människorna jag känner är väl de som tränar mer än 5ggr/vecka. Många, inte alla, har groteska agendor där passen trängs mellan jobb, skola familj, tvättider och jag vet inte vad. För även om de tränar mer än andra kanske tror sig ha tid med - så gör de ju fortfarande allt annat också.
Ni anar inte den paniken som kunde uppstå om jag drog över tiden på ett Pump-pass, de kastade vikter omkring sig, sprang ut genom dörren under stretchingen och var borta från Kompaniet före jag ens hunnit stänga av musiken. Vi talar nu om samma människor som stressar in i salen två minuter före passet ska börja - fullt påklädda - drar av sig överdragskläderna samtidigt som de fyller vattenflaskan och hämtar vikter, pratar i telefonen och äter. Snacka om simultanförmåga!
Men vad hände med avkopplingen? Är inte stretching/avslappning inräknat i deras pass?
Eller vad händer med den överarbetade utmattningsbrända småbarnsmamman som får förslaget "Men du kan ju träna 3 ggr i veckan. Det är bra för att minska din stress!" Hur tänkte ni då? Minska på stressen genom att öka på antalet saker att göra? Visst är tanken i sig god. Men det blir ju ytterligare ett krav att jämföra sig med, ett annat sammanhang att passa in i.
Missförstå mig rätt nu, jag älskar att träna. Jag kan vakna upp på morgonen och bara studsa ur sängen när jag vet att mitt morgonpass väntar mig eller om jag ska iväg på något värstingpass senare. Men då är ju träningen en stor del av mitt liv också. Jag hade inte varit den jag är idag utan den, utan Friskvårds, eller utan alla kunskaper och inte minst alla människor som jag träffat på genom åren.
Det handlar väl, som i alla andra avseenden i livet, om prioriteringar. Träningen och allt runtomkring den har alltid varit det viktigaste för mig, så när jag tränar eller ska planera in träningen så står allting annat som underordnat - och därför blir träningen den avkoppling och den oas som jag vill att den ska vara.
Blir den ett krav, någonting som måste göras för att passa in, för att se ut på ett visst sätt - då tvivlar jag på träningens effekt som stressreducerande medel. I detta fall tror jag att ändamålet helgar medlen, att dina anledningar, dina personliga bevekelsegrunder till att du gör något, är nog så viktiga som det resultat du uppnår.
Vissa dagar kanske det är bättre att stanna hemma för att du vill, istället för att stressa iväg till yogan för att du måste.
stressigt?
Den vanligaste förklaringen som brukar nämnas vid den fysiska stressreaktionen, är just den uråldriga "fight -and -flight" mekanismen som så smidigt finns inprogrammerad i vårt kroppsliga system. Detta påfund var ju alldeles utmärkt när vi tvingades slåss för vår överlevnad eller springa ifrån en tiger - men nu, i närvarande stund - har vi väl inte alltför stor behållning av detta. Visst skärper stressen våra sinnen och hjälper oss med fokusering - men hur länge då??
Det man brukar säga då, som allmän lösning på stressproblem är att ge utlopp för denna förhöjda energi, förbruka den helt enkelt och sedan ge kroppen en tid till återämtning.
Men här kommer det verkligt intressanta.
Jag har inte gjort några regelrätta studier på detta, men jag använder mig av vad vår lärare skulle kalla "beprövad erfarenhet" istället. Som man kanske skulle kunna dryfta sig till att tro, så har det passerat åtskilliga timmar, dagar, veckor, nätter - flera år under tiden jag har varit på gymmet. Och om träning nu vore det exeptionellt bästa sättet att göra sig av med sin stress så borde väl allt gymfolk glida runt mellan gruppträningspassen och styrkemaskinerna i ett härligt endorfin/oxytocin-töcken?
Det är en underdrift att säga att det inte stämmer - de mest stressade människorna jag känner är väl de som tränar mer än 5ggr/vecka. Många, inte alla, har groteska agendor där passen trängs mellan jobb, skola familj, tvättider och jag vet inte vad. För även om de tränar mer än andra kanske tror sig ha tid med - så gör de ju fortfarande allt annat också.
Ni anar inte den paniken som kunde uppstå om jag drog över tiden på ett Pump-pass, de kastade vikter omkring sig, sprang ut genom dörren under stretchingen och var borta från Kompaniet före jag ens hunnit stänga av musiken. Vi talar nu om samma människor som stressar in i salen två minuter före passet ska börja - fullt påklädda - drar av sig överdragskläderna samtidigt som de fyller vattenflaskan och hämtar vikter, pratar i telefonen och äter. Snacka om simultanförmåga!
Men vad hände med avkopplingen? Är inte stretching/avslappning inräknat i deras pass?
Eller vad händer med den överarbetade utmattningsbrända småbarnsmamman som får förslaget "Men du kan ju träna 3 ggr i veckan. Det är bra för att minska din stress!" Hur tänkte ni då? Minska på stressen genom att öka på antalet saker att göra? Visst är tanken i sig god. Men det blir ju ytterligare ett krav att jämföra sig med, ett annat sammanhang att passa in i.
Missförstå mig rätt nu, jag älskar att träna. Jag kan vakna upp på morgonen och bara studsa ur sängen när jag vet att mitt morgonpass väntar mig eller om jag ska iväg på något värstingpass senare. Men då är ju träningen en stor del av mitt liv också. Jag hade inte varit den jag är idag utan den, utan Friskvårds, eller utan alla kunskaper och inte minst alla människor som jag träffat på genom åren.
Det handlar väl, som i alla andra avseenden i livet, om prioriteringar. Träningen och allt runtomkring den har alltid varit det viktigaste för mig, så när jag tränar eller ska planera in träningen så står allting annat som underordnat - och därför blir träningen den avkoppling och den oas som jag vill att den ska vara.
Blir den ett krav, någonting som måste göras för att passa in, för att se ut på ett visst sätt - då tvivlar jag på träningens effekt som stressreducerande medel. I detta fall tror jag att ändamålet helgar medlen, att dina anledningar, dina personliga bevekelsegrunder till att du gör något, är nog så viktiga som det resultat du uppnår.
Vissa dagar kanske det är bättre att stanna hemma för att du vill, istället för att stressa iväg till yogan för att du måste.
stressigt?
Kommentarer
Postat av: Martin
Ojdå, vilket slag i ansiktet av verkligheten den här texten gav mig. Det är faktiskt så att man vill träna och hinna med allt annat också...mitt recept är att inte se så mycket på TV, det har jag slutat med. Bonde söker fru, stjärnor på is, Ensam mamma...nä, jag tränar istället
Postat av: Malin
Jo, det är ju så. Stundtals så dyker ju den intressekonflikten upp - särskilt de gånger när jag får väga studier/egentid/pass/egen träning mot varandra. Men visst är det fullt möjligt att prioritera bort televisionen, känns som att den mesta originaliteten gått förlorad, tyvärr.
Trackback
