addikktivv

Jag drömde inatt att jag skulle hålla ett föredrag, men när jag skulle prata så kom det inga ord. När jag skulle skriva på tavlan kunde man inte se någon text, och alla OH var alldeles blanka. Så som jag kände mig igår. Alldeles tom.

Vi hade psykologiseminarium igår, om traumatiska kriser och annat jobbigt. Och jag förstår nu att alla dedär termerna om olika faser - chock, reaktion, bearbetning ,nyorientering, försvarsmekanismer och symtom - de är till för psykologerna och kuratorerna, inte för de människor som befinner sig mitt inne i något ofattbart.

Jag läser om alla bortträngningar, rationaliseringar eller isoleringar - och visst, jag känner igen mig, men på något sätt blir det ett sätt att förminska min sorg, att säga att "det är normalt att vara ledsen, men om fyra veckor kommer du in i nästa fas" - som att allting följer samma mönster och livet går vidare. Visst gör det det, så småningom - men är det samma liv? Är det samma person som fortsätter med sina tidigare göromål, eller försvann den personen samtidigt som hennes vän dendär torsdagseftermiddagen som hur konstigt som det än känns, är mer än en månad sen, men fortfarande känns som igår?

Det blev en jobbig dag igår, förstod nog inte hur jobbig förrän jag kom hem och bara ville sova, sova och aldrig stiga upp. Visst är det bra att prata om det, och det är jättesnällt att erbjuda mig att skjuta på vissa examinationer eller seminarier om det blir för mycket - men det är ju till viss del det som håller mig uppe - och ibland behöver man göra en massa annat innan man är redo att ta tag i det som verkligen betyder något. Jag förstår nnu att livet inte är oändligt och att vi inte ska skjuta upp saker vi kan göra redan idag.

Men jag är inte redo att LEVA än
Du fattas mig