addikktivv

Jag har tagit ett stort antal musiklektioner och deltagit i oräkneliga körövningar. Jag har haft gehörsklasser, analyserat kompositioner och olika genrer. Skulle nog kunna gå så långt som att säga att jag nog har så kallat  ö r a  för musik
- eller i alla fall en uppfattning om hur saker borde låta.

Efter vändningar och vridningar ur alla möjliga perspektiv har jag nu givit upp. 
Vi kan väl komma överrens om att han inte har någon musikalröst precis.


Men han har något annat. Något mycket mer. Precis som jag inte kan sätta fingret på vad som gör min hemstad till min, eller varför mina närmaste vänner är de rätta just för mig, så vet jag inte varför jag fallit så pladask.

I fredags var det så äntligen dags igen. Håkan kom till Idun, Umeå denna gången.

Konserterna med Håkan och hans band kan inte längre räknas på ena handens fingrar, om ens bägge händerna räcker till. Denna gång hade jag varit lite beräknande - om man köper konsertbiljetter till sin lillasyster (utan körkort) så måste man ju följa med...







Så, till konserten då. Daniel Gilbert - även känd som Hurricane - inledde med att säga att det var 121 år sedan Umeå brann, men att de skulle sätta fyr på stan igen. Det tog väl 7 minuter innan hela Idun exploderade i ett eldhav av glädje, vemod och total extas.

Syster som aldrig varit med tidigare stod storögd och förstummad till en början, men fick tillbaka både andning och rörelseförmåga när det gick upp för henne att verkligheten kunde vara så vacker.

De minnesvärda ögonblicken, låtarna och alltid lika finurliga mellansnacken avlöste varandra, och även om det kändes som tiden stannat av just där och då så tog även denna konsert slut.

Bäst denna gång var helt klart Ramlar och Hurricane Gilbert.
 Det är väl så, att de tävlas i två klasser när de gäller de bästa Håkan-låtarna; de euforiska kan-inte-stå-still och de lugnare håret-reser-sig-och-jag-älskar-att-leva.

Sämst? Ingenting, allt var bara underbart. Att kvällen tog slut i så fall.
               

Bilkörning mitt i natten längs en snörökig Efyra hör väl vanligtvis inte till mina favoritsysselsättningar, men hemvägen kändes lätt, så lätt.

Om Kärlek är ett brev skickat tusen gånger så är det så jag säger det

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din, Håkan!

lite mer permanent nu.

De flesta lådorna är uppackade, målarburkarna och tapetrullarna trängs med anatomianteckningar och människor. Idag leverererades även det nya bredbandet i en praktiskt liten låda.

Så nu behöver jag inte längre springa runt i olika hörn av huset för att leta reda på oskyddade nätverk (en svettig uppgift när det stormar snö utanför...) utan kan sitta i lugn och ro på golvet.

Kommer mer framöver, men börjar ladda och förbereda mig för händelserik helg redan nu, så...håll till godo!

Amy mcDonald
This is the life