Jag är förälskad!
Det visste ni säkert redan, men det är inte det jag menar nu.
Jag har alltid tänkt att det är personer och händelser, inte saker som gör mig lycklig.
- men det är inte helt sant.
Jag har upptäckt någonting som jag säkert länge vetat - och de flesta människor som känner mig tycker nog att "jaha, var det inte mer än så, det visste vi väl redan" - jag blir lycklig av saker som har med träning att göra.
Som den Skofantast och Träningskläderberoende person som jag är, så tänker ni säkert att det är något sådant, men nu är det någ ot annat.
Ett dött ting.
Jag har köpt en ny cykel.
Världens bästa, nästan så att jag kan förlåta den person som så fräckt stal min tidigare cykelspringare från Friskvårdsparkeringen förra året. För om det inte hade hänt, hade jag inte kuskat runt på gamla skrotcyklar och förbannat de obekväma sadlarna och icke fungerande växlar, utslitna bromsskivor och oexisterande stötdämpning.
Jag kände mig som ett litet barn i en godisaffär när jag först provade cykeln, och sedan sprang runt som en skållad för att hitta de bästa skärmarna, ergonomiska handtag, cykelpedaler, pakethållare, dryckeshållare...ja, ni förstår, jag var i himmelriket.
Och nu när biken är ihopmonterad (tack, darling) och jag avverkat onormalt många mil på den redan, så står det klart.
Man KAN bli lycklig av en sak!
Men det är väl mest känslan av själva cyklingen, och inte just cykeln i sig som får mig på sådant bra humör.
Känslan av att ingen uppförsbacke är ömöjlig, hur husen, träden och alla människor bara försvinner bakom mig, att jag kan cykla till världs ände med den.
Första dagarna, skall jag bekänna, drog jag faktiskt på mig rejäl träningsvärk, och innan jag hittat igen mina vadderade cykelbyxor som legat begravda långt in i garderoben, så var det inte enbart njutningsfullt....men NU.
Jag känner mig som snudd på världens lyckligaste människa, när jag kommer susande in på stora Cartwrightgården, torkar bort knotten och myggen som krockat med mitt ansikte, kastar av mig skorna och hoppar ner i älven (som egentligen säkert är alldeles för kall för att kallas njutningsfullt bad).
Och att sedan vakna upp dagen därpå med brännande ben och stramande muskler, kliva upp på cykeln och bika iväg de tre milen till jobbet - det är lycka!
Lite kul faktiskt, helt utan tanke på vilken spelningslista som kom upp, så blev det just nu den med
Riddlin' Kids - I Feel Fine
Jag har alltid tänkt att det är personer och händelser, inte saker som gör mig lycklig.
- men det är inte helt sant.
Jag har upptäckt någonting som jag säkert länge vetat - och de flesta människor som känner mig tycker nog att "jaha, var det inte mer än så, det visste vi väl redan" - jag blir lycklig av saker som har med träning att göra.
Som den Skofantast och Träningskläderberoende person som jag är, så tänker ni säkert att det är något sådant, men nu är det någ ot annat.
Ett dött ting.
Jag har köpt en ny cykel.
Världens bästa, nästan så att jag kan förlåta den person som så fräckt stal min tidigare cykelspringare från Friskvårdsparkeringen förra året. För om det inte hade hänt, hade jag inte kuskat runt på gamla skrotcyklar och förbannat de obekväma sadlarna och icke fungerande växlar, utslitna bromsskivor och oexisterande stötdämpning.
Jag kände mig som ett litet barn i en godisaffär när jag först provade cykeln, och sedan sprang runt som en skållad för att hitta de bästa skärmarna, ergonomiska handtag, cykelpedaler, pakethållare, dryckeshållare...ja, ni förstår, jag var i himmelriket.
Och nu när biken är ihopmonterad (tack, darling) och jag avverkat onormalt många mil på den redan, så står det klart.
Man KAN bli lycklig av en sak!
Men det är väl mest känslan av själva cyklingen, och inte just cykeln i sig som får mig på sådant bra humör.
Känslan av att ingen uppförsbacke är ömöjlig, hur husen, träden och alla människor bara försvinner bakom mig, att jag kan cykla till världs ände med den.
Första dagarna, skall jag bekänna, drog jag faktiskt på mig rejäl träningsvärk, och innan jag hittat igen mina vadderade cykelbyxor som legat begravda långt in i garderoben, så var det inte enbart njutningsfullt....men NU.
Jag känner mig som snudd på världens lyckligaste människa, när jag kommer susande in på stora Cartwrightgården, torkar bort knotten och myggen som krockat med mitt ansikte, kastar av mig skorna och hoppar ner i älven (som egentligen säkert är alldeles för kall för att kallas njutningsfullt bad).
Och att sedan vakna upp dagen därpå med brännande ben och stramande muskler, kliva upp på cykeln och bika iväg de tre milen till jobbet - det är lycka!
Lite kul faktiskt, helt utan tanke på vilken spelningslista som kom upp, så blev det just nu den med
Riddlin' Kids - I Feel Fine
Som om tiden stått still
Vissa dagar känns som sirap, vad man än gör, så blir det ingen skillnad.
har inte skrivit på ett tag, men jag har en hög med helt giltiga skäl, diverse utlandsresor och stadsfester men framför allt...ingen dator.
åter till sirapen...kanske känns så när huvudet är fullt av förkylning och min sambo fick ta på sig långkalsonger för att gå ut idag. Vart tog sommaren vägen???
men det som ändå tar mest energi nu, är bristen på vanligt hyfs runt omkring mig, och även om det absolut inte handlar om mig, så känns det på något sätt totalt respektlöst och drabbar alla runt omkring...som en skruvad vårdnadstvist, men med de närmaste vännerna istället.
och idag...dagens låtval känns väldigt passande, även om den tyvärr inte är alltför upplyftande
" Var det så här det skulle sluta,
var det så här det skulle gå?
Tänk att två människor som älskat
kan bryta ner varandra så.
Tänk att dom händer som har smekt mej
kan riva upp så djupa sår.
Tänk att dom läppar som har kysst mej
kan attrackera mej så hårt.
Hur kan jag själv bli så förbittrad,
hur kan man säga allt jag sagt?
Hur kan jag själv bli så förhärdad,
hur kan man bli så jävla kall?
Vad är det för en gräslig avgrund
som plötsligt öppnats i min själ?
Hur kan man tänka såna tankar
om nån man en gång ville väl?
Jag orkar inte gå igenom
med vännerna vad som var fel.
Jag orkar en gång inte se dom,
det är fullt tillräckligt som det är!
Tids nog så kommer dom att säga
att livet måste ha sin gång.
Att nya möjligheter väntar,
att det är fel att se sej om.
För min del får livet återvända
på vilket jävla vis som helst!
Men just nu måste jag bekänna:
Det är mycket ensamt här ikväll. "
har inte skrivit på ett tag, men jag har en hög med helt giltiga skäl, diverse utlandsresor och stadsfester men framför allt...ingen dator.
åter till sirapen...kanske känns så när huvudet är fullt av förkylning och min sambo fick ta på sig långkalsonger för att gå ut idag. Vart tog sommaren vägen???
men det som ändå tar mest energi nu, är bristen på vanligt hyfs runt omkring mig, och även om det absolut inte handlar om mig, så känns det på något sätt totalt respektlöst och drabbar alla runt omkring...som en skruvad vårdnadstvist, men med de närmaste vännerna istället.
och idag...dagens låtval känns väldigt passande, även om den tyvärr inte är alltför upplyftande
" Var det så här det skulle sluta,
var det så här det skulle gå?
Tänk att två människor som älskat
kan bryta ner varandra så.
Tänk att dom händer som har smekt mej
kan riva upp så djupa sår.
Tänk att dom läppar som har kysst mej
kan attrackera mej så hårt.
Hur kan jag själv bli så förbittrad,
hur kan man säga allt jag sagt?
Hur kan jag själv bli så förhärdad,
hur kan man bli så jävla kall?
Vad är det för en gräslig avgrund
som plötsligt öppnats i min själ?
Hur kan man tänka såna tankar
om nån man en gång ville väl?
Jag orkar inte gå igenom
med vännerna vad som var fel.
Jag orkar en gång inte se dom,
det är fullt tillräckligt som det är!
Tids nog så kommer dom att säga
att livet måste ha sin gång.
Att nya möjligheter väntar,
att det är fel att se sej om.
För min del får livet återvända
på vilket jävla vis som helst!
Men just nu måste jag bekänna:
Det är mycket ensamt här ikväll. "
