addikktivv

Jag har alltid varit svag för James Dean. Alltid gillat de få filmer han hann med och mer än gärna tapetserat mina väggar med gamla tavlor och posters med hans motiv. Men jag har även funderat över om jag skulle ha tyckt om honom lika mycket ifall han fått leva hela sitt liv, en hel karriär med många filmer istället för de ynka tre han hann med.

Hemskt som det låter så tvivlar jag.

Samma sak med Heath Ledger nu...undrar om hans insats i Batmanfilmen hade varit lika exeptionell och utmärkt om det inte var för att han var död...återigen så tvivlar jag. Jag säger absolut inte att han var en dålig skådespelare, men han hade inte uppfattats som SÅ bra ifall han fortfarande levde när filmen hade premiär.

Det är inte romantiskt eller rebelliskt eller häftigt eller mystiskt  att dö ung. Det är bara hemskt. Bara hemskt.

I alla de dö-ung berättelser som florerar överallt så nämns det ingenting om människan. Tror ni att James Dean ville dö ung? Precis som alla andra unga människor trodde han säkert att livet är utan slut, att vi har all tid i världen på oss att förverkliga våra drömmar, att vara ute sent på kvällen, att gå till jobbet och att umgås med våra vänner, skaffa barn, gifta oss och vi alla kommer att dö när vi är 85 år liggandes i vår säng med hela släkten runt omkring oss.

Alla får inte uppleva det.

Och folk dör hela tiden runt omkring oss men jag tar inte riktigt in det. Jag tänker inte på att runt varje dödsnyhet på radion eller i tidningen så finns det en hel massa människor runt omkring som drabbas. De närmast stående och de i utkanten, även de som aldrig träffat personen men kanske passerat honom eller henne på gågatan.

Jag tar inte in det. För det är omöjligt att förstå, det går inte greppa. Då skulle jag gå runt om John Coffey i The Green Mile. Inget någon vill eller kan klara av.

Men nu förstår jag. Jag har förstått att livet inte är oändligt. Jag har förstått att allting kan ändras på ett ögonblick. Jag har förstått att livet är så bräckligt, att skillnaden mellan liv och död är alldeles för liten. Jag vet nu hur det är att ta emot ett sådant där telefonsamtal, ett samtal som förändrar allt. Jag kan bara föreställa mig att vara förälder eller syskon och bli uppringd på samma sätt

Personen är försvunnen, borta för alltid. Han har inte semester eller är sen till träningen eller borta på älgjakt eller ligger hemma och sover.

Jag förstår att tidningarna måste skriva om det, jag förstår att det måste tillsättas en utredning för att undersöka vad som gick fel. Jag förstår att flaggorna hänger på halv stång och jag förstår att jag ska planera in en begravning.

Det enda jag inte kan förstå är att Erik är död.