addikktivv

Jag gillar när det blåser, särskilt när det gör det i form av människor, nya intryck eller sköna tillställningar.

Det kunde faktiskt inte kommit lägligare, då senaste dagarnas bryderier börjat ställa till det för mig. Det tycktes mig att tankarna bara malde runt i gamla hjulspår, så intensivt att jag förväntade mig ett tankespår i kudden på kvällarna. Ska det vara så här? Var det så här det skulle sluta? Om det verkligen stämmer, var leder det mig? Och tusen andra varianter på samma skena.

Då kom han, karismans och inspirationens mästare, Krzysztof och redde ut begreppen. Nu var det ju kanske inte sjukgymnastiken jag funderat mig gråhårig över, men alla former av klarhet beundras - även om den levereras med polsk brytning.

Där i det lilla rummet tryckte vi in oss, 40 stycken morgonsömniga studenter på stolar, psoaskuddar och madrasser, utan en aning om förändringen vi skulle uppleva. Egentligen kan jag väl inte tala för hela gruppen, men majoriteten av oss hade helt nya uttryck i ögonen när lektionerna var avslutade.
 
Krzysztof lyckades med vad andra hade misslyckats med förut. Han pekade på logiken, på våra redan stora(!) kunskaper och uppmanade oss att tänka fritt utan att bli så låsta i våra banor. Han förklarade med en förvånande energi vid arla morgonstund hur allting hänger ihop och gjorde oss uppmärksamma på de indikationer och kontraindikationer som tidigare känts luddiga och svåra att greppa.

Han älskade sitt jobb, helt enkelt.

För första gången på länge kan jag faktiskt se mig själv klara av det här. Jag fick bilder i huvudet på hur Malin J, leg. Sjukgymnast, skrattandes gick till jobbet på morgonen. Jag såg hur allting hängde ihop och made sense. Jag kände med ens en förnyad kraft, en ökad övertygelse och en plötslig längtan att bara lära mig mer och mer.

Imorgon har vi Smärtfysiologi och Metoder att lindra smärta. Yiipee!!