addikktivv

Varje år brukar jag skriva ett brev till mitt framtida jag, ett sådant brev som öppnas på dagen ett år efter att det skrivits. Där jag skriver om vad som händer, vad som är viktigt i mitt liv - och vad jag har för förhoppningar och tankar om framtiden.
Många gånger har dessa brev liknat varandra, för även om livet går sin gilla gång, så har väl inte utvecklingstakten tagit så många jättekliv under ett år. Men inte i år, nu blev det mycket intressant läsning om mina tankar från förra året den här tiden.

I ett år har jag varit Boden-bo nu. Ett år som känns precis som ett år -  inte som att året har gått jättefort eller alldeles för långsamt.
Ett år när jag lämnade det gamla invanda, tappade lite av min "jag ska klara allting själv" till förmån för tvåsamheten. Men ändå vill jag nog kalla mig mer självständig, starkare och mer bekväm med mitt eget sällskap.

Jag har hittat nya bekanta, till och med några som jag kallar vänner. Förra året denna tid var jag oroad för hur mina vänskapsband skulle utvecklas, när de gamla vännerna inte längre finns på gångavstånd. Det är klart att allting har sina dalar och toppar, men jag är ändå stolt över att de jag valt att ta till mig är sådana som finns kvar även nu. Även om jag saknar dem och skellefteå så det svider i hjärtat ibland så är de bara ett telefonsamtal bort.

Jag lämnade Friskvårds bakom mig. Nej förresten, det är inte sant; "Du kan ta Malin från Friskvårds men aldrig Friskvårds från Malin" Jag tänker att för ett år sedan hade jag alla mina lediga (och jobbande) timmar där, men nu är jag en gäst när jag kommer dit. Eller kanske inte, hälsas som den förlorade sonen när jag kommer uppför den gamla trappan, men det är ändå inte på samma underbara sätt som det var förut.

Så om det är någonting jag inte accpterat helt fullt och ut, så är det just Friskvårds. Att jag inte får vara där varje dag och att jag inte längre kan hålla mina pass där som jag tidigare gjort. Att de fortsätter att fungera utan mig och att mitt porträtt på väggen plockats ner. Jag vet att man inte ska se bakåt utan sträva framåt, men det är svårt när det som var förut var så fulländat.

Och förra året var väl mina tankar ockuperade med Kärleken och Studierna. Det är de fortfarande, även om andra saker dykt upp som krävt alltför mycket energi och tankekraft från min sida.

Den förbannade döden. Som tar och tar helt urskiljningslöst. Som slår till när man minst anar det och när man har garden nere. Som sparkar på en medan man ligger och inte följer några regler eller någon logik.
Jag gör mitt bästa för att resa mig, men jag tvivlar på att jag är uppe på 10.


Väntar fortfarande på attt vakna upp en morgon och vara vuxen, i ordets rätta bemärkelse. Jag studerar på universitetet, kör runt i volvo kombi, har ICA-kort och sambo. Jag fick en tempurkudde i julklapp och äter fisk varje vecka.

Men det händer ingenting här inne. Det är fortfarande samma barn eller fjortonåring som stiger upp varenda dag och vägrar växa upp, vägrar ta allt på allvar och vägrar tro att det inte spelar någon roll.
Sa jag att vi har skaffat hus?
Jag väntar till inflyttningen där, så får vi se vad som händer med min själsliga mognad...

Jag ska erkänna det med en gång, jag är en riktig jul-junkie.

Visst är det så att det viktigaste med julen är att stanna av och umgås med släkt och vänner - men jag älskar allt det andra också!

Jag gillar verkligen att ta in julgranen i vardagsrummet och pynta den i matchande färger. Jag tycker om att hänga upp mina julsträrnor och se hur det lyser varmt i alla fönster. Jag älskar doften av saffran och pepparkakor. Och mest av allt - även om en del säger att det är det värsta med julen - så blir jag hög av den där listan med saker som ska fixas inför julaftonen. Kanske för att just dagarna innan jul har den karaktären av att utföra uppgifter och sedan bocka av dem, såsom livet i stort mycket sällan är fastän det kan verka så.

Det som jag ändå har störst behållning av just nu är absolut glädjen över att Gustav aldrig kommer att lista ut vad han ska få i julklapp. Fixas och trixas, sådant tycker jag om. Och att lägga ned lite extra tid och energi på klapparna, så att det alltid finns en speciell tanke bakom.

Däremot tycker jag INTE om julprydnader till födelsedagspresenter. Jag ger inte bort midsommarstänger till de som fyller år i juni, eller påskpynt till de bekanta som firar på våren....
Barnsligt kanske, men min födelsedag är väl min egen dag lika mycket som alla andra har sin egen dag på sin födelsedag, även om den råkar infalla fyra dagar före julafton. (Jo, nu missade ni den, igen.... ;-) )


                                   

Jag träffade min idol i helgen. Eller snarare kanske, en av mina förebilder. Min gammelfaster. Alltså min mammas faster, allmänt känd som fastrid Astrid som vi barn alltid kallade henne. En mer levnadsglad människa får man leta efter. Och äldre med. 90 år har hon hunnit med tanten, och hon verkar inte ha några planer på att dra ned tempot.

Otaliga är de anekdoter hon delat med sig av, som när glassen smälte ned hela stugan för att de hade så trevligt att den glömdes bort, hennes vedermödor när hon i full karriär på cykeln skulle bli av med något stort flygfä - "håne-Per" som landat på hennes axel eller när hon och hennes sedan länge avlidne man välte kanoten långt ute i den forsande ån vid sommarstugan. Alla vardagliga händelser blir stora äventyr när hon berättar om dem.

Hon skäms inte för sin ålder, men vägrar att inse hur åldern begränsar oss med tiden. Självklart gjorde jag mig ett ärende till henne när hon passerat sin 90-årsdag och det berättar hon för alla om och om igen. I helgen fick hon även träffa min käre sambo för första gången, och som hon berömde mitt val - vilken stilig karl!

Roligast måste ändå vara när hon som 86-åring promenerade in till stadens skönhetsbutiker och bad om hjälp för att hitta "en riktig dunderkräm - jag håller ju som på bli lite rynkig nu" Behöver jag berätta att hennes uppenbarelse direkt för tankarna mot russin snarare än vindruva....

Jag längtar väl inte till den dagen jag är 90 - om jag ens blir det - men om jag skulle ha förmånen att leva ett så långt och rikt liv som henne så hoppas jag att mitt humör och min livsiinställning på något vis är likt hennes, min kära fastrid.

för att citera henne, Herre Jestas vilken kvinna, inspirationskälla och förebild!

Tenta imorgon, men tyvärr eller lyckligtvis är det inte det som fyller mina tankar. Smugglade med mig datorn till skolan och smög mig in på ticnet på förmiddagen. Mitt mellan vacklingstester och korsbandsstabiliteter så fixades dem.

Biljetterna.

Jag försöker verkligen att hålla nere mina förväntningar, så att jag inte blir besviken ifall just denna dag skulle visa sig bli en av hans sämre. Men jag har ju aldrig sett honom förut, så självklart hoppas jag på stordåd, något världsomdanande. 

För min värld i alla fall.


23 mars som sagt. Nitton och trettio.
Nedräkningen har börjat.

Vaknade till många minusgrader imorse,
26 för att vara exakt. Det märks hur allting går långsammare när temperaturen sjunker så.
Bussar och bilar skakar igång och kryper längs med vägarna, snöröken och avgaserna ligger täta längs med vägen.

Luften smyger sig smärtsamt ner i lungorna för att syresätta det långsamtflytande blodet. Den är vassare, skarpare än förut. Sprängfylld av syre men ändå svåråtkomlig och tjurskallig när den ska omsättas i kroppen,

Jeansen fryser fast kring benen och behåller den form de hade när jag klev ut genom dörren.
Jag tackar min lyckliga stjärna att Helly mössan låg längst upp i hallbyrån
och känner hur den högra handens långfinger sakta går en långsam förfrysning till mötes.

kylan biter i kinderna och idag är halsduken varm hellre än snygg
istapparna börjar ta form i håret - hänger som dekorationer eller kanske isdreads. Stiligt.
ögonbrynen är vitt markerade och ögonfransarna likaså.

jag går mitt i kläderna och försöker hålla kylan stången
varje kvarter känns som en kilometer och varje trottoar som en mil.

Den globala uppvärmningen känns lite som ett skämt just nu...





okej, kanske inte riktigt så. Men vem vet, skulle visst bli ännu kallare imorgon...

Det händer ganska ofta att jag kommer på mig själv att inte vara helt och fullt närvarande i platserna, människorna och intrycken som möter mig. Mestadels beinner jag mig vandrandes i tankarna - antingen upptagen med det som har varit eller fantiserandes om det som kan komma längre fram i tiden. Jag försöker att verkligen ta till mig av alla möten, men med den splittrade verklighet som vi alla befinner oss i, så är det kanske lätt hänt att då och då ryckas med i slit - och -släng- mentaliteten även i våra tankar och möten - fastän den ursprungliga planen inte är så.

Däremot finns det väl ingenting som sätter fart på koncentrationen och livsandarna så hastigt som en "näradöden-upplevelse"  -  eller "näralivet-upplevelse" som jag hellre benämner dem. Sådana tillfällen när man verkligen glömmer sig själv, alla funderingar och alla tankar, utan bara KAN fokusera på det som händer just då och där.

Det hände mig härom dagen.
Jag har ju tagit ett bränt barn under mina vingar, hästen med alla hjärnspöken och hemska erfarenheter klistrade på utsidan. Det gäller att vara tydlig och konsekvent med henne, och de sista månaderna har framstegen börjat visa sig. Tyvärr är det väl så att i all utveckling kommer ett återfall, en tillfällig avvikelse från stigen.

Efterhand har jag vant mig att alltid vara beredd - vadsomhelst kan förvandlas till ett monster. En snöklädd gren, en stor sten, gröna skottkärror eller prasslande jackor. Det fascinerar mig att så stora ståtliga djur är så omedvetna om sin egen styrka. De skulle kunna stå kvar och kämpa mot eventuella fiender - men istället gör de utan tvekan precis tvärtom, de springer som om livet berodde på det.

Ni förstår väl vartåt denna historia är på väg...

Jag kan inte uttala mig om vad som skrämde min spröda prinsessa denna gång, men resultatet av skrämseln gick inte att ta miste på. Det som hade varit en underbart trevlig galopp över snöfyllda fält blev snabbt snabbt en flykt där den enda tanken som flög genom mitt huvud var att sitta kvar vad som än hände - för i den hastigheten ville jag inte möta varken underlag eller närliggande träd.

Och det vill jag lova er, att just där och då fanns inga tankar på funktionell anatomitentan som kommer efter jul eller på vad jag ätit till frukost den morgonen.

Sedan gled ju självklart tankarna över till hur jag skulle få ett avslut på vår framfart, men precis som man inte längre funderar över hur man håller balansen eller får cykeln att flytta sig framåt när man en gång lärt sig cykla, så kan jag inte riktigt kalla det för tankar.

Då blev reaktionen precis som hästarnas, ett resultat av ren instinkt, det sedan länge präglade beteendet. I det svenska språket kallas sådant  "det sitter i ryggmärgen" och rent fysiologiskt neuroanatomiskt är det väl sant. Men jag är nog mer förtjust i det engelska uttrycket "to know something by heart" som jag tycker visar mer på vad som verkligen händer.

Kunskapen och handlingarna kommer inifrån, på ett annat sätt än när vi resonerar oss fram till ett gångbart handlingssätt. Så småningom fick jag ner hastigheten på vårt ekipage, men därefter var det lång väg kvar till att förflytta panik- och flyktkänslor från hästen.

Så även om vi kommit en lång bit på vägen så gäller det att skynda långsamt, en sak i taget. Och för att verkligen kunna tolka, läsa och agera rätt i de sistuationer som uppstår så återstår det enda rätta - att vara Här och Nu.

Och jag vill definitivt öva på att applicera det på resten av mitt liv, för de där "näralivet-upplevelserna" vill jag inte vara utan - hur läskiga de än kan vara.

George Eliot once wrote

"There is no despair so absolute as that which comes with the first moments of our first great sorrow, when we have not yet known what it is to have suffered and be healed, to have despaired and recovered hope."



Han sätter ord på mina tankar.
 Det är bara så enkelt. Och så svårt.
Jag struntar i att det är en amerikansk dramaserie.
Jag lider, gråter,skrattar, känner, myser och njuter den.
Varje avsnitt
Varje minut.
Varje sekund