addikktivv

Yep.


Igår (och även idag) skulle jag ha deltagit på Aeroboxutbildning här på StepIN i Boden. Det var massor med gorm hela veckan, jag kunde inte minnas om jag fått något mejl med tider och info om utbildningen annat än vad själva träningen var för något, så ju mer helgen närmade sig, desto mer började jag oroa mig om att jag tappat bort information eller så.

Senare så visade det sig att ingen annan som skulle gå utbildningen visste något heller, så då blev jag lite lugnare angående mitt eget engagemang men jag ville ju självklart veta när jag förväntades vara där på lördagmorgon. På torsdag fick jag ett mejl om att utbildaren inte gick att få tag på, varken via mejl eller telefon, men att utbildningen antogs starta kl 9 på lördag. Ok...kändes ju inte så seriöst, men ibland är det ju så att en del människor inte kan arrangera men fortfarande är bra instruktörer, så jag ställde in mig på att vara där på lördagmorgon ändå.

Fredagkvällen blev mycket senare än jag väntat mig, så för att hinna allt jag skulle göra på lördag innan utbildningen började, så slutade det med att min nattsömn förkortades till ynka 4 timmar.

Det blåste och småregnade när jag så, dyngtrött, cyklade iväg till gymmet, och eftersom vi inte öppnar förrän halv tio, så tänkte jag att någon var där och skulle öppna åt oss tidigare. Jag kom dit och det var låst. Bilar och pensionärer passerade och tittade på mig som att jag var tokig, stå ute i regnet en lördagmorgon för att jag så gärna ville in på gymmet...högvakten åkte förbi flera svängar och tittade mer och mer för varje varv. Till slut kom en till från gymmet som skulle vara med och vi höll varandra sällskap. Fler människor från kursen dök upp, men ingen José. Kvart över nio gav vi upp, besvikna och arga både för att ha gått miste om en utbildning OCH en sovmorgon.

Den människan lär inte få komma hit och hålla "utbildning" igen. Han hade ställt in den tidigare, men när han nu fick en andra chans och ändå inte dök upp, så är nog hans lopp kört. Måste säga, att hur bra man än är i sin instruktörsroll eller att förmedla sin kunskap, så måste man nog tänka på själva organisationsbiten också - utan det så blir det ju fortfarande ingenting. Detta var väldigt dålig publicitet för hans företag, och jag hoppas de lär av sina misstag!

Så arg jag var! Särskilt som Gustav är ute i skogen hela helgerna nu, så hade jag verkligen sett fram emot att göra  något ordentligt denhär helgen, istället för att bara låsa in mig med psykböckerna hela dagarna. Så då ringde jag till Frida som var på väg till Ikea, hoppades att de inte hunnit alltför långt, men eftersom de var uppe i Kalix kunde jag inte gärna be dem vända om och plocka upp mig...

Och hur botade jag min besvikelse? Ett tag tänkte jag åka in till stan och spana på skor, men eftersom jag har skoförbud både från mamma, pappa och Gustav så var det egentligen inte att tänka på, klädkammaren kan nog inte sluka så många fler par. Så jag cyklade iväg till DollarStore och handlade ljuslyktor, tvättpåse, lite julklappar och lite annat till lägenheten - blev genast på bättre humör!

Det är konstigt detdär, hur nya inredningssaker, en ny handväska eller ett par nya par skor kan höja humöret så. Jag var inte alls så förut. Jag undrar om det är för att jag har mindre pengar att röra mig med nu, att när jag väl "unnar" mig någonting, så blir det mycket trevligare än tidigare när jag sprang på stan hela tiden och sakerna jag handlade då inte blev lika speciella. Eller så är det bara för att jag är tjej.

Vem vet, men jag blev glad iaf - och det var ju tanken med utflykten också.

Just Nu: Tresspassers William
                Lie In the Sound

Jag har alltid varit svag för James Dean. Alltid gillat de få filmer han hann med och mer än gärna tapetserat mina väggar med gamla tavlor och posters med hans motiv. Men jag har även funderat över om jag skulle ha tyckt om honom lika mycket ifall han fått leva hela sitt liv, en hel karriär med många filmer istället för de ynka tre han hann med.

Hemskt som det låter så tvivlar jag.

Samma sak med Heath Ledger nu...undrar om hans insats i Batmanfilmen hade varit lika exeptionell och utmärkt om det inte var för att han var död...återigen så tvivlar jag. Jag säger absolut inte att han var en dålig skådespelare, men han hade inte uppfattats som SÅ bra ifall han fortfarande levde när filmen hade premiär.

Det är inte romantiskt eller rebelliskt eller häftigt eller mystiskt  att dö ung. Det är bara hemskt. Bara hemskt.

I alla de dö-ung berättelser som florerar överallt så nämns det ingenting om människan. Tror ni att James Dean ville dö ung? Precis som alla andra unga människor trodde han säkert att livet är utan slut, att vi har all tid i världen på oss att förverkliga våra drömmar, att vara ute sent på kvällen, att gå till jobbet och att umgås med våra vänner, skaffa barn, gifta oss och vi alla kommer att dö när vi är 85 år liggandes i vår säng med hela släkten runt omkring oss.

Alla får inte uppleva det.

Och folk dör hela tiden runt omkring oss men jag tar inte riktigt in det. Jag tänker inte på att runt varje dödsnyhet på radion eller i tidningen så finns det en hel massa människor runt omkring som drabbas. De närmast stående och de i utkanten, även de som aldrig träffat personen men kanske passerat honom eller henne på gågatan.

Jag tar inte in det. För det är omöjligt att förstå, det går inte greppa. Då skulle jag gå runt om John Coffey i The Green Mile. Inget någon vill eller kan klara av.

Men nu förstår jag. Jag har förstått att livet inte är oändligt. Jag har förstått att allting kan ändras på ett ögonblick. Jag har förstått att livet är så bräckligt, att skillnaden mellan liv och död är alldeles för liten. Jag vet nu hur det är att ta emot ett sådant där telefonsamtal, ett samtal som förändrar allt. Jag kan bara föreställa mig att vara förälder eller syskon och bli uppringd på samma sätt

Personen är försvunnen, borta för alltid. Han har inte semester eller är sen till träningen eller borta på älgjakt eller ligger hemma och sover.

Jag förstår att tidningarna måste skriva om det, jag förstår att det måste tillsättas en utredning för att undersöka vad som gick fel. Jag förstår att flaggorna hänger på halv stång och jag förstår att jag ska planera in en begravning.

Det enda jag inte kan förstå är att Erik är död.

Det var väl en söt sammanfattning på veckan som gått  (för som vanligt kommer jag på alldeles för sent på kvällen att jag ska starta datorn och då har det inte riktigt funnits utrymme till bloggen - bara det viktigaste, som mejlen, hockeybloggen och lite facebook - måste ju hålla lite koll)

På måndagskvällen blev jag o G medbjudna på lite kvällsbowling. Det var jättetrevligt den första serien, som jag inledde starkt med flera strikes och spärrar...men sen bar det iväg...dumt att vi hade banan i två timmar istället för en, visst vi hann mer på så sätt, men å andra sidan så hann jag som tappa min vinnarform under tiden och jag vann absolut inte.

Jaja..det är ju mest för att det är kul och för att umgås lite grann - men speldjävulen i mig hann dyka upp och jag fick kämpa hårt för att inte undslippa mig otrevligheter och psykningar gentemot de andra på slutet. Att man aldrig ska växa upp....

Sedan så har det varit major housepiffing i veckan oxå, skruvade ihop möbler och klädde sänggavel, bytte gardiner, sydde draperier och ångade på rätt bra ett tag. Det blev även riktigt fint måste jag säga - det ser ut som om Johnnie o Mattias varit och hälsat på i vårt sovrum. Nice!

Och mitt i alltihop fick jag en mor-dotter-dag i Piteå. Väldigt bra påhitt att vi skulle mötas på mitten, och även om det inte blev så mycket shoppat så hade vi en väldigt trevlig dag.

Nu har jag tyvärr gått och dragit på mig lite feber (fråga mig inte vartifrån, har inte gjort några utsvävningar) och sitter hemma och växlar gamla OTH-avsnitt med ännu äldre egeninspelade videoband -jo, vi har en spelare kvar som kan spela sånt! =)

Just Nu: Jacks Mannequin
                The mixed tape

Lustigt det där, att olika människor lägger in olika sorters betydelser åt samma uttryck.
Jag tittade just ut genom fönstret, och eftersom vi redan är en bra bit in i augusti, så har det även här hunnit bli mörkt ute nu vid den här tiden. "Oj, tänkte jag, som utomlands"

Samtidigt som mina klasskompisar från södra landsänden tyckte att det var så otroligt exotiskt med solljus klockan 02.00, något som jag aldrig reagerar på.

Så vad är det som är annorlunda - egentligen - ljuset eller mörkret? Det är det som är så fascinerande med ordet exotiskt, att det betyder olika saker för olika personer - beroende ¨på vad man är van vid.
Som norrlandspingla jag är, tycker jag Stockholm och göteborg känns lite småfrämmande, som att jag hamnat på en annan breddgrad, med fuktig luft på "vintern" och kolsvarta sommarkvällar - precis som om jag vore utomlands.

Jag försöker för en sekund inbilla mig själv att det är en varm greklandskväll...men vem försöker jag lura egentligen? Nu kommer hösten, halsdukar och morgonfrost. För att inte nämna minusgraderna och snöhalkan. Menmen...än så länge är det ju bara svart utanför mitt fönster. Och på något sätt känns det fortfarande lite spännande och exotiskt.



Ikväll:  jag erkänner, jag har trillat dit igen...ramlat stenhårt. Hej igen stuprörsjeans, sjömanskostymer och palestinasjalar; Håkan är tillbaka i mitt liv.

jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

På ett sätt vägrar jag gå med på det, i min värld kommer augusti alltid vara en sommarmånad...men med alla väder -och klimatsförändringar som sker nuförtiden så kan man nog inte ta någonting för givet längre.

Hursomhelst så har jag hunnit med en hel del senaste tiden, och därför har det blivit mindre datoriserande - men det är väl så, det som man helst vill skriva om, dela med sig av och kunna se tillbaka på - det blir aldrig nedskrivet för då har man fullt upp med att LEVA istället...och det är väl det viktiga egentligen?

I alla fall har vi åkt med familjen upp till Haparanda och storshoppat, först Ikea och sedan Skopunkten. Behöver jag säga att jag var i himmelriket?
 
Där har ni en anledning till att det blir lite kul i höst i alla fall, när vi flyttar hem till lägenheten från stugan igen och skruvar ihop möbler, syr ihop fondväggar och möblerar ännu mer som vi vill ha i vårt hem. Eller vi...mest jag som har mina visioner och fantasier, och G bara suckar och skruvar möbler och går med på det mesta...men han är oxå nöjd och glatt överraskad när allt är klart.... =)


Jag har även hunnit ha besök av flera av mina älsklingar.
Helt underbart att ha sådana vänner, och den där speciella kontakten som man bara kan ha med vissa personer, att även om vi inte alls träffas lika ofta nuförtiden så är det ändå precis som förr när vi ses. Sådant växer inte på träd och jag kan inte säga nog vad ni betyder för mig. Utan er är jag ingenting.


I helgen var det även dags för Stora Grillfesten. I år hamnade den hos oss i stugan, och även om det finns gott om plats, både för bilar, runt trädgårdsmöblerna och i badtunnan, så märktes det att vi var många här. Särskilt när jag skulle städa dagen efter....men toppentrevligt, det var det! Vi satt och njöt i solen på eftermiddagen och senare blandades mojitos, kommentarerna flödade, maten var god och vattensporterna var högt upp i luften. G plaskade riktigt hårt i vattnet några gånger, men då kom han högst upp oxå.

Fick även besök av min lillasyster och hennes nya pojkvän...vet inte varför, men helt plötsligt kände jag mig otroligt gammal när jag såg dem...så länge sen som jag var där, men ändå inte...?

jaja...det är väl hennes tur nu..även om jag fortfarande tror att hon är 13..


Puss o kram

Ikväll...


"Ring of Fire"
Johnny Cash!

Vissa dagar känns som sirap, vad man än gör, så blir det ingen skillnad.

har inte skrivit på ett tag, men jag har en hög med helt giltiga skäl, diverse utlandsresor och stadsfester men framför allt...ingen dator.

åter till sirapen...kanske känns så när huvudet är fullt av förkylning och min sambo fick ta på sig långkalsonger för att gå ut idag. Vart tog sommaren vägen???

men det som ändå tar mest energi nu, är bristen på vanligt hyfs runt omkring mig, och även om det absolut inte handlar om mig, så känns det på något sätt totalt respektlöst och drabbar alla runt omkring...som en skruvad vårdnadstvist, men med de närmaste vännerna istället.

och idag...dagens låtval känns väldigt passande, även om den tyvärr inte är alltför upplyftande

" Var det så här det skulle sluta,
var det så här det skulle gå?
Tänk att två människor som älskat
kan bryta ner varandra så.

Tänk att dom händer som har smekt mej
kan riva upp så djupa sår.
Tänk att dom läppar som har kysst mej
kan attrackera mej så hårt.

Hur kan jag själv bli så förbittrad,
hur kan man säga allt jag sagt?
Hur kan jag själv bli så förhärdad,
hur kan man bli så jävla kall?

Vad är det för en gräslig avgrund
som plötsligt öppnats i min själ?
Hur kan man tänka såna tankar
om nån man en gång ville väl?

Jag orkar inte gå igenom
med vännerna vad som var fel.
Jag orkar en gång inte se dom,
det är fullt tillräckligt som det är!

Tids nog så kommer dom att säga
att livet måste ha sin gång.
Att nya möjligheter väntar,
att det är fel att se sej om.

För min del får livet återvända
på vilket jävla vis som helst!
Men just nu måste jag bekänna:
Det är mycket ensamt här ikväll. "

att roten, den nya roten, håller på att hitta sin väg.

Det var så fjantigt, men ändå självklart när jag förstod.

Min käre sambo och hans kompis (som eg är hans syskonbarn men ändå äldre än honom själv...ja, en annan historia) höll på att gräva en stor grop i marken för att kunna få ned nya badtunnan där. Självklart fanns det massvis med björkrötter där och de fick kämpa hårt med både spadar och yxor för att komma vidare nedåt.

Björkarna som sträckt ut sina rötter såpass, stod och balanserade i den branta sluttningen ned mot Luleälven, och för en kort sekund tänkte jag att de skulle tappa taget, släppa greppet från marken och handlöst falla ner mot det strömmande vattnet.

Det hände ju självklart inte, även om hela marken runt om den största roten rörde sig och sjönk ihop betänkligt när det stod klart att roten skulle försvinna därifrån.

Jag kanske är expert på att se symboliken i allting, men denna gång var det bara så självklart. Marken skälver, rister och vill vissa stunder inte vara med, men till sist blir det klart att andra rötter än den största, självklara roten kan ge kraft, energi och mod att stå kvar, att inte falla ner i det mörka vattnet, att våga leva på ett annat sätt.

Jag säger inte att den gamla, starkaste roten är borta., De mindre, nya rötterna söker sig djupare och hittar mer näring för sin utveckling. Inte för att konkurrera ut annat, men för att komma vidare.

Och det viktigaste av allt; Det spelar ingen roll hur djupa, tjocka eller gamla rötterna är. Alla rötter tillsammans strävar efter samma sak. En god grund att hämta kraft ur för att kunna sprida grenarna upp emot skyn.

så vad lyssnar jag på idag..., en gammal klassiker, med en nyfunnen favoritröst
Hallelujah -  Kate Voegele