Modernt tidsfördriv?
(från Julia - här kommer min variant)
1. Ta fram din mobil.
2. Bläddra igenom din inkorg.
3. Stanna när du räknat till tio och skriv första meningen i sms:et.
4. Fortsätt framåt och gör likadant på varje fråga.
1. Vad skulle du säga om din pojkvän/flickvän var otrogen mot dig?
Ja, det är bäst att rida korta svängar
2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Vad du är snäll hjärtat!
3. Vad är de första du säger när en kompis blir påkörd av en buss?
ScoutErik är alltid redo!
4. Vilket sms blev du mest berörd av?
Hoppas du inte sover, vill inte väcka dig
5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Har fått tillbaka min lägenhet, så det och jobbet tar mycket tid - men roligt är det!
6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
Syns vi på Station ikväll? ;P
7. Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?
Du kämpar för den goda sakens skull hör jag
8. Vad vill du höra mest av allt?
Lite lugnare nu?
9. Vad skulle du säga om du fick MVG i allt?
Sometimes things do not work out the way we want them to, that is how life is sometimes
10. Din romantiska replik?
Jag ska kolla om den beryktade citronyogurten
11. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
Hörde inget från din syster igår, men jag kommer hem typ 18.40 idag så det blir nog lite sent.
Män som förstör kvinnor
Jag kommer då osökt att tänka på vanligaste dödsorsaken i God Bless America - skjuten med någon form av vapen. Här drar de flesta raka paralleller mellan otroligt liberala vapenlagar - men också den snedvridna frihetssynen som finns på andra sidan Atlanten där friheten att få bära vapen och försvara sig själv skattas högre än den riktiga friheten, rättigheten att leva.
Men tillbaka till våldet då. Vad beror detta på?
Det sägs också att detta våld har ökat. Det synliga, det anmälda våldet alltså. 2007 anmäldes över 26 000 våldsbrott mot kvinnor. Det är kring 70 brott varje dygn, 3 stycken varje timma, dygnet runt, året om. Men egentligen är det otroligt mycket mer - det sägs att dessa siffror motsvarar ungefär 20% av verkligheten och hur stor siffran blir då är fruktansvärd och svindlande.
För det är inte bara en siffra, statistik på ett papper i en rapport. Det är levande kvinnor, människor av kött och blod med hjärta och själ. Det är alla runt omkring, oroliga föräldrar, förstörda barn och bekymrade vänner.
Men varför går hon inte då?
svaret på den frågan kan vara komplicerat och väldigt långt att förklara.
Den frågan som jag verkligen vill ha svar på är
Varför går inte han?
När han märker vad som händer - när han förstår sitt problem, när han inte längre kan hantera sin ilska, sina känslor och sina svårigheter.
När tusentals kvinnor inte vågar gå ut på kvällen utan att hålla nyckeln i krampaktigt grepp. Fingrarna vitnade kring telefonen redo att försvara sig så fort någon närmar sig.
När andra killar eller män måste ursäkta sig och aldrig kan kontakta en främmande tjej eller kvinna av rädsla för att bli stämplad våldtäktsman.
När en mamma förmår sin dotter att byta till en längre kjol innan hon ska gå ut, eller när tjejkompisarna har telefonkedjor för att veta att alla kommit hem med livet i behåll.
Varför går inte H A N ???
Perspektiv
Då känns det bra att omge sig med varelser som inte funderar så mkt. Som tar dagen som den kommer och alltid bemöter mig likadant, vare sig jag har borstat håret, är på dåligt humör eller har värsta stassen på mig.
Det verkar ha sina fördelar att ha valnötsstor hjärna ibland - att kunna följa sina instinkter, leva ett ögonblick i sänder och förstå att man kan vara rätt nöjd om man får mat i magen och har tak över huvudet.
Så...här är min inspiration, här är mitt favoritperspektiv på livet
kunde inte låta bli... lite nyfiken!
Så då vet ni var ni har mig i helgen - i oborstat hår, för stora gummistövlar och världens bästa humör!
Långsamt farväl
Det sägs att snabba, plötsliga dödsfall är de värsta. När döden kommer oväntat och inga farväl eller avsked hinns med. När saker förblir outtalade och i värsta fall kommer aldrig den där ursäkten eller det vänliga ordet fram till personen. Så många saker man ångrar och tiden upplevs vara sand strilandes mellan fingarna.
Men det andra scenariot då? Jag har bit för bit, steg för steg tagit farväl av min mormor i flera år nu. Jag har sett hur min mammas mamma tappat förmågor, egenskaper och minnen. Varje besök, varje dag var en upptäckt i hur obarmhärtig och grym en sjukdom kan vara. Hur minnen bara bleknar bort, hur ett helt liv suddas ut.
så...just idag kan jag nog inte säga att jag sörjer
det har jag gjort i flera år redan
jag saknar idag
det som knappt hanns med fastän den största potentialen fanns där
jag lider brist på minnen från den tiden
men översvämmas ändå av detaljerade samtal och precis hur du vred på huvudet
när din blick fångade min
jag minns det som igår
det var kallt den vintern
och jag köpte alldeles för många skor
plågade mig själv i på tok för liten storlek på jeansen
för att du kunde vara i närheten
jag vet att jag aldrig varit så arg någongång
men heller aldrig så glad, så fylld av liv
mina kinder glödde och musiken spred sig genom hela min varelse
de sa att det strålade om mig
klyschigt, jag vet
...men du fyllde mitt liv med ditt
jag la mitt hjärta i din hand
fastän det var dömt att misslyckas
aldrig trodde jag att du så krampaktigt skulle hålla det fast
bilderna av dig finns överallt, men ändå ingenstans
torget, husfasaderna och teglet har kvar dem
varje byggnad och gatsten som tidigare skrek ditt namn när jag passerade
har dämpat sin plågade stämma
nu är det mer en viskning i vinden
(som bara ljuder vid vissa väder
om jag lyssnar riktigt noga)
tiden läker alla sår heter det
och färgen bleknar efter ett tag
men du är oförstörd för mig
and I miss you
like the deserts miss the rain...
De dödar barn
"De dödar barn" ropar hon. Hennes röst har en glöd, en ilska och en frustration som inte går att ta miste på. Människorna på gatan går förbi och försöker låtsas som om hon inte finns, eller att de själva befinner sig någon annanstans. En del ser åt ett annat håll, plockar upp telefonen och ringer ett samtal, går över till andra sidan gatan eller ökar på sina steg. Hon höjer volymen, upprepar sitt budskap, de dödar barn. Och alla vet vi att det är sant.
För vi läser tidningen till havregrynsgröten och vi rasar ihop i soffan framför nyheterna. Vi dricker kaffe och poppar popcorn, vi pluggar på universitetet och kämpar oss upp ur sängen på morgonen. Vi äter tacos till dokumentärer och känner empati för dem som har det svårt. Vi ser på film och vi går på stan och vi vet att någonstans, överallt, finns människor som dödar barn.
Vi tänder eldar och värmeljus, förhoppningsvis även en fackla i en manifestation. Vi håller tal och vågar påstå att vi kan göra skillnad, att "Yes We Can!" Vi skriver böcker, ber och kastar sten. Vi visar vår vämjelse och medkänsla. För vi vet att någonstans finns det människor som dödar barn.
Vi sätter vår tilltro och vårt hopp till de varma, underbara personer som vigt sitt liv och sin tid till förändring. Vi skänker pengar och kläder till vaccination och värme, vi sjunger sånger och berättar sagor om kärleken, om tryggheten, om sanningen och rättvisan. Vi stryker en hand över håret och tittar förbi grannen med en bit sockerkaka och lite sällskap. Vi ringer våra vänner och håller upp dörren för främlingar. Vi säger att allt kommer att ordna sig.
Vi gör det för att vi måste, för att det är det enda rätta och riktiga. Vi engagerar oss för att det är den enda vägen, vi måste våga tro på vårt väsens godhet. Att våga protestera och säga ifrån, att bjuda in den där främlingen och göra honom till en vän. Att slå hål på fördomar och rädslor - att se sig själv i alla runt omkring. Att inse att likheterna är så många fler än skillnaderna, att våga vara förälskad i världen - och ändå minnas att någonstans klev ett litet barn på en mina eller kom i vägen för kulans framfart.
Det kan verka som ingenting, men om fokuseringen istället riktas till det som verkligen händer runt omkring oss istället för allt som borde göras, så blir ännu mer saker verklighet. Försöka att kritisera mindre och förstå mer, fundera på vad vi vill bidra med och vilka förändringar vi kan göra. För precis som Fransiscus sa; "En enda solstråle är nog för att driva bort många skuggor".
Jorden är full av hjältar, av kärlekskämpar. Alla måste inte höras och synas vid barrikaderna. Men vi måste våga försöka i alla fall.
Vi måste våga t r o.
Bamse har rätt!
Einhorn tar genast ur en uppfattningen om att en snäll människa är menlös och dum, utan menar att en snäll människa är minst av allt dum - tvärtom! En snäll människa anser han vara mycket klok eftersom denna människa förstått att det vi gör för andra gör vi också för oss själva.
Det är en väldigt lättläst bok, både med avsikt att få läsaren att se objektivt på världen och omgivningen, men även med igenkännliga vardagssituationer och vanliga tankemönster. Jag måste säga att han genom boken sprider riktiga aha-upplevelser och glädjen känns igenom texten - att han funnit sitt sätt att leva och så gärna vill förmedla den känslan som kan uppstå när man väljer att betrakta sin omvärld på ett nytt, ödmjukt och accepterande sätt.
Boken har för mig varit mer lärorik och uppmuntrande än alla etikböcker jag någonsin plöjt mig igenom på skolan, och jag är helt övertygad om att den fiktiva motsvarigheten till Einhorn - Bamse - inte alls var fel ute när han försökte bota Vargen med sin snällhet.
För...snällhet smittar!
Läs den...snälla! =)
Tillbaka till rötterna
Om blondiner är dumma, eller helt enkelt har roligare.
Enligt vissa personer så hör sådant ihop, även om jag inte hänger med i hela resonemanget. Att man på något sätt skulle ha roligare om man inte förstår vidden av allting - det man inte vet om lider man inte av. Jag tror ofta på motsatsen, även om det kanske inte gäller all humor eller alla situationer.
Men tänk såhär...när man vet så mycket att man förstår att man inte begriper någonting, när man kommit en bit på vägen och insett hur mycket som finns kvar att lära, se och uppleva. När man har insikt i sin egen situation och märker att små fjuttproblem kanske mer är av karaktären fjäder istället för höna, då tror jag att man hellre kan glädja sig åt små saker, eller sådant som kanske inte av alla uppfattas som glädjande eller berikande - men som just j a g har behållning av.
Lite lång utläggning och extremt sidospår av hårfärgning kanske, men vad vet jag
- jag är ju trots allt blondin igen
Upptagen med att leva!
Jag gillar verkligen att plugga, tycker om att lära mig nya saker och fylla på mitt kunskapsförråd.
Men...ikväll vill jag läsa en annan bok, plocka fram gitarren och mina skisspennor igen. Jag vill bege mig ut i skogen på världens galoppass med Dayze eller springa Garnisonsmilen. Jag vill åka till Skellefteå och gå på hockey och gästinstruera Yoga. Jag vill kura ihop mig i soffan med en kopp ayurveda-te eller möblera om i hallen och baka bröd.
och all motivation till biomekaniksplugg med cosinusteorem i pythagoras sällskap är som bortblåst.
Kom hit och fota till mig någon! Jag bjuder på te och nybakat bröd....
289 vänner?
Jo, jag tydligen. Enligt Facebook i alla fall. Jag undrar om alla dessa människor betraktar mig som min vän. Förmodligen inte, i alla fall inte enligt mina kriterier för dem som jag benämner som mina vänner.
Jag är inte helt emot detta fenomen, tycker att det är ett bra sätt att hålla kontakten med gamla skolkamrater, arbetskompisar, bekanta - och även i vissa fall, för interaktion med mina vänner.
Det jag inte gillar är statusjakten och tillbakagången till högstadietidens popularitetsjakt. När blev det eftersträvansvärt att ha så många "vänner" som möjligt? Eller att ha vunnit så många roder i "compare people" som möjligt - och på så sätt fått svart på vitt att jag är det bästa shoppingsällskapet, det vän som helst tas med på en öde ö och är mest kreativ eller atletisk.
Lojaliteten däremot är något som intresserar mig, skulle kunna skriva spaltmeter om denna företeelse, denna egenskap som jag värderar så högt bland mina vänner. Det är väl den som inte märks av där på facebook - inte lika tydligt i alla fall. Det är nog den som gör den verkliga skillnaden mellan bekanta och dem som ansträngt sig, som kämpat på och klättrat över muren och hittat mitt verkliga jag där bakom. Bakom fasaden, bakom alla leenden och alla artighetsfraser.
De som skulle gå genom eld för mig och jag skulle göra detsamma. De som kan ringa mitt i natten bara för att höra hur jag mår, eller mitt under en fest i annat sällskap hör av sig för att de undrar hur tentan gick. De få personerna som vandrat med mig så länge att minsta ögonkast eller röstläge får dem att förstå. De som finns där, gång på gång, De som aldrig ger upp om mej.
utan er är jag ingenting.
Jag kanske inte har 289 vänner, men de som finns här, närmast hjärtat, är värda så mycket mer än alla ytliga kontakter i världen.
Just Nu: Bob Dylan
I'll Remember You
Ny luft!
Så vackert det var! Och vilken härlig känsla att släppa ut andetag efter andetag och se kylig andningsrök sprida sig runt omkring. Solen sken över halvfrusna sjöar, och grässtrån och grenar var alldeles överrumplade av frostens nattliga attack.
Vi gick omkring jag och hunden, hon lycklig över att hennes människa äntligen tog sig tid till en riktigt lång promenad. Och jag, jag gick runt och bara njöt, tog in varenda andetag, varje ögonblick.
Stressen och pressen är över för denna gång
Jag kan verkligen andas igen.
Ketchup
Det räcker nu
eller förresten...ge mig allt på en gång.
Det är ju så det brukar vara, det är väl så livet fungerar.
Ketchupeffekten, liksom
Men just nu är det inte händelser såsom
att skaka flaskan och innehållet åker ut i en klump
nej, flaskan gick sönder och ketchupen ligger utspridd
över köksgolvet,
flaskan i tusen delar runt omkring
och vattnet är avstängt
om ni förstår?
Varför är livet så b r ä c k l i g t ?
Du vet att...
du befinner dig i tentaperiod när...
1) Du tycker det är fullt normalt att sitta med en inlämningsuppgift kvart i tolv en fredagskväll
2) Du inte vet om det är lördag eller tisdag
3) Dina linser är grumliga hur mycket du än rengör dem
4) Du längtar efter att dammsuga
5) Du tar med dig tandborsten in i duschen för att spara lite tid
6) Du tycker att mikrogröt a'la 3 min är utmärkt mat - till frukost, lunch och middag
7) Du har kaffefläckar på alla dina anteckningar
8) Du har apelsinfläckar på alla dina anteckningar
9) Du har juicefläckar på alla...ja du förstår?
10) Du tar på dig de kläder du hittar på morgonen, även om det är sambons sockar och ett skrynkligt gammalt linne
11) Du har mer kläder i tvättkorgen än i garderoben
12) Du springer till yogapasset
13) Du tar på hästen täcket bak-och-fram
14) Din sambo bäddar sängen
15) Din hund sätter sig på datorn i ren protest
16) Du har fördubblat kaffekonsumtionen
17) Du kör på fel sida refugen och uppe på trottoarkanten för att spara tid i dina svängar
18) Du har världens skönaste säng
19) Du kommer på 18 punkter på en sådan här meningslös lista istället för att plugga
-- för du är så förb****t less på Maslow, Skinner, Freud, Stern och deras psykodynamiskhumanistbehavioristkognitivistiska perspektiv på livet. Sådetså.
Söndag, minusgrader
Blir både glad och ledsen av sådana scener, som en riktigt sorglig låt som ger rysningar just för sin sorglighet, men samtidigt lyckan av att fortfarande kunna känna, lyckan av att leva. Naturen kändes, trots solskenet, lite uppgiven idag. Som att det är så tydligt att sommaren, och snart hösten också, är förbi.
Som att allting stannar upp, fryser till och v ä n t a r.
Så här ser kanske inte alla dagar vid Luleälven ut, men just idag bor jag vackert.
just nu:
Bob Dylan
It's All Over now, baby Blue
Vardagsmirakel
jag slog upp mina ljusblå mot en helt klar dag, full med möjligheter,
mirakel och tanken att allt är möjligt'
jag studsade ur mina lakan, prisade Gud och Muhammed
Krishna och DiLeva - mirakel kan ske!
Miraklet hände mig!
Euforisk springar jag in i badrummet
bara för att upptäcka de tomma linsburkarna
Jag somnade i linserna igår kväll....
Jag vill inte
Jag vill inte åka iväg till föreläsningar som tolkar en påhittad person
Jag vill inte dela upp utvecklingen i olika faser
Jag vill inte köpa att allt vi gör är styrt av den reaktion vi får
Jag vill plocka upp telefonen och ringa DItt nummer,
utan att nås av abonnenten har upphört
Jag vill sätta mig på bussen, mötas på torget och ta vårt fika
såsom vi alltid gjorde
såsom vi alltid skulle
Jag vill sakna dej
så att glädjen när vi ses blir så stor
Jag hatar den tomhet, det eko som fyller mig allt mer
jag avskyr det faktum att de glirlingar jag får
kommer från någon annan än du
jag fyller tiden, jag fyller platserna
jag irrar runt, än hit, än dit
men hur jag än gör...
det räcker inte
för största utrymmet är upptaget
av tomrummet efter den som en gång var
m e n i n t e l ä n g r e ä r
Så skimrande...
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du
sa jag att det är strålande vackert
krispigt högt-över-huvudet
-höstväder idag?
Den som längtar är redan på väg...
Jag och Erika var ju ut och red i fredags, och fastän det säkert var 3-4 år sedan jag satt på en häst, så blev allting, från den stunden och framåt, rätt igen. Den dagen jag gav upp ridningen tidigare försvann inte bara en överbetungad arbetsbelastning, hela stallansvaret och ridelevsansvaret - en bit av mig själv försvann oxå.
Förhoppningsvis lyckas jag denna gång hålla det på min "personliga nöjes"- nivå istället för att det ska bli ytterligare ett krav, prestationsområde och stressfaktor i mitt liv.
Jag hoppas mina timmar med hästen kan bli lite av en läkning för oss båda. Hon behöver förstå att det finns snälla människor igen, sådana som inte bestraffar med hårda ord och slag.
Jag själv behöver se livet i vitögat - om Eriks död har lärt mig någonting är det att inte be om ursäkt för den jag är, och att viljan och målet, planen och tiden inte ska slösas på.
Och jag bara längtar längtar längtar efter att få sätta igång!
Just NU: Kent - Rosor och palmblad
ge mig nåt som känns
längtan, alltid denna längtan
härifrån långt bort
långt långt bort
och rosorna fäller alla kronbladen igen
som grät dom blod
för att livet är så kort
Urholkad, öde, ihålig, tom
Vi hade psykologiseminarium igår, om traumatiska kriser och annat jobbigt. Och jag förstår nu att alla dedär termerna om olika faser - chock, reaktion, bearbetning ,nyorientering, försvarsmekanismer och symtom - de är till för psykologerna och kuratorerna, inte för de människor som befinner sig mitt inne i något ofattbart.
Jag läser om alla bortträngningar, rationaliseringar eller isoleringar - och visst, jag känner igen mig, men på något sätt blir det ett sätt att förminska min sorg, att säga att "det är normalt att vara ledsen, men om fyra veckor kommer du in i nästa fas" - som att allting följer samma mönster och livet går vidare. Visst gör det det, så småningom - men är det samma liv? Är det samma person som fortsätter med sina tidigare göromål, eller försvann den personen samtidigt som hennes vän dendär torsdagseftermiddagen som hur konstigt som det än känns, är mer än en månad sen, men fortfarande känns som igår?
Det blev en jobbig dag igår, förstod nog inte hur jobbig förrän jag kom hem och bara ville sova, sova och aldrig stiga upp. Visst är det bra att prata om det, och det är jättesnällt att erbjuda mig att skjuta på vissa examinationer eller seminarier om det blir för mycket - men det är ju till viss del det som håller mig uppe - och ibland behöver man göra en massa annat innan man är redo att ta tag i det som verkligen betyder något. Jag förstår nnu att livet inte är oändligt och att vi inte ska skjuta upp saker vi kan göra redan idag.
Men jag är inte redo att LEVA än
Du fattas mig
Jag tycker det är märkligt...
hur annorlunda du måste uppfatta mig motför andra. Att jag är den första du ser på morgonen och den sista innan kvällen. Och att du fortfarande tycker om det, tycker det är helt fantastiskt till och med.
Sådant fascinerar mig. Att alla människor, inte hela tiden, men någon gång har Någon Speciell. Den personen som har makten att förgylla eller förstöra en dag, ofta utan att vara medveten om det. Hur ett leende, en flyktig blick kan få marken att gunga, rämna eller försvinna helt.
För dej Gustav, bara för dej
Det sägs att kärlek lovart stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig
Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny
Med dig, med dig, med dig
eller
Den vackraste stunden i livet var den när du kom
När allt var förbjudet
Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
För det ekar i huvudet
Och det blod som jag trode var stilla det fick du att rinna
Den uppgivna röst som jag nyttja' så illa fick du att försvinna
och
det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu
