addikktivv

Jag drömde inatt att jag skulle hålla ett föredrag, men när jag skulle prata så kom det inga ord. När jag skulle skriva på tavlan kunde man inte se någon text, och alla OH var alldeles blanka. Så som jag kände mig igår. Alldeles tom.

Vi hade psykologiseminarium igår, om traumatiska kriser och annat jobbigt. Och jag förstår nu att alla dedär termerna om olika faser - chock, reaktion, bearbetning ,nyorientering, försvarsmekanismer och symtom - de är till för psykologerna och kuratorerna, inte för de människor som befinner sig mitt inne i något ofattbart.

Jag läser om alla bortträngningar, rationaliseringar eller isoleringar - och visst, jag känner igen mig, men på något sätt blir det ett sätt att förminska min sorg, att säga att "det är normalt att vara ledsen, men om fyra veckor kommer du in i nästa fas" - som att allting följer samma mönster och livet går vidare. Visst gör det det, så småningom - men är det samma liv? Är det samma person som fortsätter med sina tidigare göromål, eller försvann den personen samtidigt som hennes vän dendär torsdagseftermiddagen som hur konstigt som det än känns, är mer än en månad sen, men fortfarande känns som igår?

Det blev en jobbig dag igår, förstod nog inte hur jobbig förrän jag kom hem och bara ville sova, sova och aldrig stiga upp. Visst är det bra att prata om det, och det är jättesnällt att erbjuda mig att skjuta på vissa examinationer eller seminarier om det blir för mycket - men det är ju till viss del det som håller mig uppe - och ibland behöver man göra en massa annat innan man är redo att ta tag i det som verkligen betyder något. Jag förstår nnu att livet inte är oändligt och att vi inte ska skjuta upp saker vi kan göra redan idag.

Men jag är inte redo att LEVA än
Du fattas mig

Yep.


Igår (och även idag) skulle jag ha deltagit på Aeroboxutbildning här på StepIN i Boden. Det var massor med gorm hela veckan, jag kunde inte minnas om jag fått något mejl med tider och info om utbildningen annat än vad själva träningen var för något, så ju mer helgen närmade sig, desto mer började jag oroa mig om att jag tappat bort information eller så.

Senare så visade det sig att ingen annan som skulle gå utbildningen visste något heller, så då blev jag lite lugnare angående mitt eget engagemang men jag ville ju självklart veta när jag förväntades vara där på lördagmorgon. På torsdag fick jag ett mejl om att utbildaren inte gick att få tag på, varken via mejl eller telefon, men att utbildningen antogs starta kl 9 på lördag. Ok...kändes ju inte så seriöst, men ibland är det ju så att en del människor inte kan arrangera men fortfarande är bra instruktörer, så jag ställde in mig på att vara där på lördagmorgon ändå.

Fredagkvällen blev mycket senare än jag väntat mig, så för att hinna allt jag skulle göra på lördag innan utbildningen började, så slutade det med att min nattsömn förkortades till ynka 4 timmar.

Det blåste och småregnade när jag så, dyngtrött, cyklade iväg till gymmet, och eftersom vi inte öppnar förrän halv tio, så tänkte jag att någon var där och skulle öppna åt oss tidigare. Jag kom dit och det var låst. Bilar och pensionärer passerade och tittade på mig som att jag var tokig, stå ute i regnet en lördagmorgon för att jag så gärna ville in på gymmet...högvakten åkte förbi flera svängar och tittade mer och mer för varje varv. Till slut kom en till från gymmet som skulle vara med och vi höll varandra sällskap. Fler människor från kursen dök upp, men ingen José. Kvart över nio gav vi upp, besvikna och arga både för att ha gått miste om en utbildning OCH en sovmorgon.

Den människan lär inte få komma hit och hålla "utbildning" igen. Han hade ställt in den tidigare, men när han nu fick en andra chans och ändå inte dök upp, så är nog hans lopp kört. Måste säga, att hur bra man än är i sin instruktörsroll eller att förmedla sin kunskap, så måste man nog tänka på själva organisationsbiten också - utan det så blir det ju fortfarande ingenting. Detta var väldigt dålig publicitet för hans företag, och jag hoppas de lär av sina misstag!

Så arg jag var! Särskilt som Gustav är ute i skogen hela helgerna nu, så hade jag verkligen sett fram emot att göra  något ordentligt denhär helgen, istället för att bara låsa in mig med psykböckerna hela dagarna. Så då ringde jag till Frida som var på väg till Ikea, hoppades att de inte hunnit alltför långt, men eftersom de var uppe i Kalix kunde jag inte gärna be dem vända om och plocka upp mig...

Och hur botade jag min besvikelse? Ett tag tänkte jag åka in till stan och spana på skor, men eftersom jag har skoförbud både från mamma, pappa och Gustav så var det egentligen inte att tänka på, klädkammaren kan nog inte sluka så många fler par. Så jag cyklade iväg till DollarStore och handlade ljuslyktor, tvättpåse, lite julklappar och lite annat till lägenheten - blev genast på bättre humör!

Det är konstigt detdär, hur nya inredningssaker, en ny handväska eller ett par nya par skor kan höja humöret så. Jag var inte alls så förut. Jag undrar om det är för att jag har mindre pengar att röra mig med nu, att när jag väl "unnar" mig någonting, så blir det mycket trevligare än tidigare när jag sprang på stan hela tiden och sakerna jag handlade då inte blev lika speciella. Eller så är det bara för att jag är tjej.

Vem vet, men jag blev glad iaf - och det var ju tanken med utflykten också.

Just Nu: Tresspassers William
                Lie In the Sound

Jag gillar inte tentor. Så, nu har jag sagt det. På något sätt, strax innan den värsta tentaångesten satt in kan det kännas lite mysigt att vara en "såndär student" som jag sett framför mig att jag en gång skulle vara. Strax innan alltså. Men när dagens femte kopp kaffe dricks före 10-snåret och de fyra tegelstensböckerna ligger i en stor röra med postitlappar, apelsinskal, lunchlådor och obegripliga anteckningar utspridda över bordet längst in i biblioteket...då är det inte samma känslor inför studierna.

Just nu är en såndär "straxinnan-känsla". Vi ses i biblo, vi dricker lite kaffe, delar upp kapitlen mellan oss, skriver tillsammans och hjälps åt med formuleringar, markeringar och sammanfattningar. Det är lite soft sådär.

Men tankarna finns ändå där i bakhuvudet. Få se...jag läste 70 sidor igår under Idol. Det betyder att de hinner göra ungefär 40 st auditions innan jag läst ut den första boken (jag vet att det snart är slut med auditionsprogrammen, men ni fattar...) Då är det bara 3 st böcker till kvar att läsa. Och här kommer det trista...

Psykologi är jätteintressant. Jag VILL verkligen läsa böckerna, både för min egen skull och för alla andra människors skull. Särskilt avsnitten om hur vi fungerar i gruppsammahhang, hur vi hanterar våra livsproblem och kriser...hur vår självkänsla byggs upp och varför vissa människor blir ledare. Sådant vill jag veta! Människor intresserar mig, har alltid gjort och kommer alltid att göra...men nu ska jag trycka in olika utvecklingsteorier, akademiska utryck för alla företeelser och HINNER inte ta till mig av allt som står i böckerna. Trist. Verkligen synd.

Jag kände samma sak om anatomin och fysiologin. Visst finns det mesta sakerna kvar i minnet, eftersom jag använder det hela tiden. men alla kapitlen som jag bara sneglade åt och VILLE läsa men inte hann...när ska jag läsa dem? När jag gått ut utbildningen? När jag jobbat i 5 år? När jag blir gammal? Jo, då, då ska jag läsa, och jag ska läsa för att jag är intresserad...och framför allt; jag ska läsa för att jag har TID.


Fall Out Boy
The Take Over, The Break's Over

Major Pain. Haha, men jag skyller mig själv, och jag ångrar inte ett benböj, utfall eller steg jag tagit i helgen. Det var uppfriskande, hjärnurkopplande och välbehövligt. Fysisk muskelvärk har jag inget emot, kan vara bra med omväxling och skönt att bara stänga av alla funderingar och ältanden - och bara vara HÄR och NU då och då.

Jag hade lite svårt att ställa in mig på en helt tom och ensam helg och vecka när det hänt så många saker senaste tiden, så jag sa ja till tillfälligheterna hela helgen.

Först så gjorde jag slag i saken och var på Yogastudion i Luleå för första gången. Och det ångrar jag inte, vilket ställe! Alla tankar och problem bara rann av mig så fort jag klev in genom dörrarna, och när jag två timmar senare klev ut därifrån, så ville inte verkligheten attackera mig heller, så jag flöt omkring i fullkomlig avslappning och lycka hela fredagskvällen. Och nu har jag lärt mig, att så fort problemen hopar sig och jag börjar stressa runt, så går det att lösa med ett OOOOOOOOOMMMMMMMMMM =)

Däremot så gav ju denna här -och-nu-upplevelsen svårigheten att planera inför framtiden, även den närmast kommande. Därför tvingades jag kliva upp 05.20 för att hinna packa väskan innan bussen mot Skell gick 06.50 härifrån.  Jag kom fram till Skell kring tio, och då kände jag mig fortfarande nyvaken - jag blev inte precis pigg av att åka buss!

På friskvårds väntade födelsedagstårta (10-årsjubileum), kära saknade vänner, höggravida kollegor och Afro-uppvisning ute i solskenet. Härligt!

På kvällen träffade jag också en massa trevliga människor, och mindre tursamma kräftor - kräftskiva! Trevligt trevligt, men tanken på att vi skulle upp tidigast tidigast dagen därpå, gjorde att festhumöret aldrig riktigt ville sätta in.

Åkte iväg till Umeå 06.10 på söndagmorgon och sedan var hela dagen i ett svettigt, glatt och smärtsamt töcken. Sveriges elitinstruktörer gjorde verkligen sitt bästa för att vi skulle vakna med träningsvärk dagen därpå. Ivrig som jag är, så kom jag ttill konventet med extrem träningsvärk redan, så vissa övningar där var i hårdaste laget, men har man betalat 900 kr, så måste man ju se till att få valuta för pengarna! =)

Dagens höjdpunkt är jag lite svävande över, kan inte bestämma mig för om det var Fredrik Anderssons Mixed Challenge eller Johanna Anderssons Funktionell Träning. Hmm...det enda jag vet är att träningskicken och inspirationen sitter kvar som ett envist plåster, och jag ska göra mitt bästa för att förmedla vidare lite av den glädje jag kände i söndags.

Men nu, nu är jag bara sådär äckligt, härligt, lyckligt trött.













 

"Gone Without Goodbye"
Brian Littrell.

Kunde inte ha sagt det bättre själv.

Jag har alltid varit svag för James Dean. Alltid gillat de få filmer han hann med och mer än gärna tapetserat mina väggar med gamla tavlor och posters med hans motiv. Men jag har även funderat över om jag skulle ha tyckt om honom lika mycket ifall han fått leva hela sitt liv, en hel karriär med många filmer istället för de ynka tre han hann med.

Hemskt som det låter så tvivlar jag.

Samma sak med Heath Ledger nu...undrar om hans insats i Batmanfilmen hade varit lika exeptionell och utmärkt om det inte var för att han var död...återigen så tvivlar jag. Jag säger absolut inte att han var en dålig skådespelare, men han hade inte uppfattats som SÅ bra ifall han fortfarande levde när filmen hade premiär.

Det är inte romantiskt eller rebelliskt eller häftigt eller mystiskt  att dö ung. Det är bara hemskt. Bara hemskt.

I alla de dö-ung berättelser som florerar överallt så nämns det ingenting om människan. Tror ni att James Dean ville dö ung? Precis som alla andra unga människor trodde han säkert att livet är utan slut, att vi har all tid i världen på oss att förverkliga våra drömmar, att vara ute sent på kvällen, att gå till jobbet och att umgås med våra vänner, skaffa barn, gifta oss och vi alla kommer att dö när vi är 85 år liggandes i vår säng med hela släkten runt omkring oss.

Alla får inte uppleva det.

Och folk dör hela tiden runt omkring oss men jag tar inte riktigt in det. Jag tänker inte på att runt varje dödsnyhet på radion eller i tidningen så finns det en hel massa människor runt omkring som drabbas. De närmast stående och de i utkanten, även de som aldrig träffat personen men kanske passerat honom eller henne på gågatan.

Jag tar inte in det. För det är omöjligt att förstå, det går inte greppa. Då skulle jag gå runt om John Coffey i The Green Mile. Inget någon vill eller kan klara av.

Men nu förstår jag. Jag har förstått att livet inte är oändligt. Jag har förstått att allting kan ändras på ett ögonblick. Jag har förstått att livet är så bräckligt, att skillnaden mellan liv och död är alldeles för liten. Jag vet nu hur det är att ta emot ett sådant där telefonsamtal, ett samtal som förändrar allt. Jag kan bara föreställa mig att vara förälder eller syskon och bli uppringd på samma sätt

Personen är försvunnen, borta för alltid. Han har inte semester eller är sen till träningen eller borta på älgjakt eller ligger hemma och sover.

Jag förstår att tidningarna måste skriva om det, jag förstår att det måste tillsättas en utredning för att undersöka vad som gick fel. Jag förstår att flaggorna hänger på halv stång och jag förstår att jag ska planera in en begravning.

Det enda jag inte kan förstå är att Erik är död.